Då drömmar om SM-guld var orealistiska
Lasse, Hasse, Drugge, Klarström, Strömberg.
Det var då drömmar om SM-guld var orealistiska och vi stod på sektion J på Ryavallen,
det var gamla goda tider det.
Inte för Elfsborg, men för mig och WannabeLasse.
Vi gick på match efter match och fick uppleva förlust efter förlust,
visst kändes det tungt. Men vi hade ändå så jävla kul.
Som den gången då Kim skrek som en stucken gris:
"Lasse, vill du gifta dig med mig?" Eller när vi hade med oss Hanna och Dennis,
det var min allra första Elfsborgsmatch, Hanna satt och visade vad hon hade köpt och
pratade konstant om hur vi skulle få mer pengar till ridhuset.
Ett annat starkt minne som jag har från dessa år var när jag och Kim lärde känna syskontrion från Trollhättan:
Ella och Yjåba. De tyckte nog Kim och jag var galna, men det var vi ju i och för sig.
Det var genom fotbollen jag och Kim lärde känna en av mina absolut bästa vänner, Sara. Vi träffades i stan, åt jävligt dyr pizza på Alléterrassen och åkte kundvagn till Ryavallen.
Det var innan allt. Jag saknar den tiden.
Det var jag & Kim mot världen och vi hade alltid så jävla kul med våra nyfunna vänner. Vi spelade in filmer, åkte kundvagn, red på statyer, bakade tårta för att fira att Elfsborgs andremålvakt inte förlängde kontraktet.
Jag saknar vrålåket,
Lasses dialekt, Hasses svärande, En stor gul ost, Lars och Hans (Ja, Yjåba och Kim, trots att jag skämdes ihjäl så saknar jag det), Cirkus Strömberg, alla träningarna
och framför allt flummande: Kim, vet du vilket berg som leder ström på Ryavallen?
Kim: STRÖMBERG!!!
Det var tider det.
Jävligt goa tider.
