Problemprinsessan

Häromdagen fick jag ytterligare två kusiner. Två tvillingpojkar.

Därför tänkte jag idag skriva om min första kusin som föddes för nästan tre år sedan, Emrik.

Jag trodde aldrig att en så liten människan kunde ha så stort inflytande, på så många människor.

När Emrik kom till världen var det som allt blev ljusare för oss alla. Han var och är än idag en riktig solstråle som förgyller våra dagar. Han gör allt så mycket vackrare. Oavsett hur sur, stressad och ledsen jag än är så får han mig alltid att le.

En solstråle

En glädjespridare

Det är var Emrik är.

Just det. Jag har ju glömt berätta om bion som jag, Salomon och vår tyskalärare Desirée var och såg häromdagen. Först och främst började vårt äventyr med att Gabriel berättade att Salomon väntade inne i stan.

Jag: Okej, då blir det alltså bara jag och Desirée i duschen.

Givetvis menade jag bussen.

Hur som helst så var det en bra film.

Tack gode Gud, för subtitle! "
"Det var lite kul att se att en ledsen människa kan bli glad", var Desirées recension av filmen.

Salemon körde på: "De åkte runt i bilar hela tiden & så blev de vänner".
 

Det finns många snygga killar.
Sedan finns det de där som ger en andnöd.
Som man inte kan sluta titta på.

Han är verkligen en sån. He is a halleluja moment!
Björn Gustavsson, släng dig i väggen.

Häromdagen, rättare sagt i förrgår, satt jag ute och kollade på den fantastiska stjärnhimmeln. Stjärnorna känns så mycket närmare här i Kenya.  Jag satt där själv på marken och tänkte på hur mycket jag älskar livet. Jag älskar verkligen att leva, på alla sätt och vis.

Jag har sagt det innan, men säger det igen:

Igår spenderade jag min kväll med att se hela första säsongen av Gossip Girl. Finns det någon annan som har lipat till serien? Jag gråter alltid när jag kollar på film, vad det än är, en gång stortjöt jag när jag och mina bästa vän Dennis kollade på en komedi. Det fick även Dennis att börja gråta. Det värsta är när det är sorliga filmer, ibland gråter jag så hysteriskt så jag får näsblod. Hej psycho! Jag kan inte hjälpa det, men jag har väldigt svårt för att gråta, men när jag väl gråter, så gråter jag. . .  minst sagt.

Vid halv 3 i natt blev jag rastlös och bestämde mig för att knacka på hos Nadja, som vanligt. Hon var vaken,        som vanligt. Mina sömnproblem har pågått ganska länge nu, men för första gången i mitt liv så störs jag inte direkt av dem. Jag brukar ligga och titta på stjärnhimmeln, fundera över framtiden. Njuta av livet. Nadja har också sömnproblem, i natt satt vi ute och pratade till halv 4 i morse. Det var mysigt, regnet öste ner.

Jag börjar se slutet på min resa.

Om 17 dagar landar jag i Sverige igen.

Då är det tillbaks till Borås och livet där.

Jag ser fram emot det.

Om 16 dagar lämnar jag Kenya.

Det kommer utan tvekan bli den värsta dagen i mitt liv.

Jag sitter och lyssnar på tyska hörövningar
på högsta volym, det ekar här inne i biblioteket.
Om en kvart är det dags för sista delen av nationella,
det muntliga. Sedan är det över! Detta ska jag fira tillsammans med Nadi (oväntat va?),
som inte ens gjort proven. Vi ska ta på oss våra högsta skor och sedan
blir det en dag på stan. WIIIIEE!

Igår fick jag ett väldigt fint brev av min farmor & farfar.
De skrev att de var väldigt stolta över mig.
Det fick mina tårar att rinna.

Fina farmor & farfar. De har aldrig sagt eller skrivit något sådant innan. Jag trodde aldrig att några få ord skulle kunna få mig att känna mig ett ton lättare. Att några ord skulle kunna göra mig så lycklig.
Att få höra dessa orden från just farmor och farfar kändes verkligen i hjärtat,
det kändes som om jag verkligen har lyckats med något.

Tack farmor & farfar!

Nu har jag precis suttit och haft nationelltprov i tyska, det gick käpprätt åt helvete.
Det kan ju vara bra att läsa skrivuppgiften innan man (läs: jag) börjar skriva,
men icke sa Nicke. Det hela resulterade i att jag nu har skrivit en ganska
bra text om min vanliga vardag istället för om en speciell.
Bra jobbat Mikkaela, imponerande!

Som om det inte har varit nog med tyska för idag. .
I eftermiddag stör hören på schemat, jippi. Det brukar resultera i att jag inte orkar koncentrera mig och håller på med helt andra saker istället. Sedan sitter jag där och inte har någon aning om vad de har sagt. Som ni nmärker så är hören inte riktigt min starka sida, oavsett språk.

Tro inte att jag slutar pinas efter hören heller.
I eftermiddag ska jag, Salomon och vår tyskalärare på filmfestivalen och se en tyskfilm.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta ?

I höstas var jag iväg på en fältstudievecka,
på något konstigt vänster fick jag kontakt med en norsk missionär
som berättade att han (och andra givetvis) hade byggt upp en skola för gatubarn.
Jag hade inga högre förväntningar när han kom och hämtade mig och tjejerna,
men så fel jag hade. Skolan var helt fantastisk!
Alla barnen på bilderna hade inte fått börja skolan än, då de måste vara på avvänjning
från droger och liknande i 6 månader innan de får börja.
Under tiden som de arbetar med att bli drogfria så får de lära sig grunderna i att skriva, läsa och lite matte.

Anledningen till detta inlägg är att det nu har gått över 6 månader. . .
Jag är helt övertygad om att de numera går i skolan & lever drogfria liv.

Nu ska jag en gång för alla berätta för er, mina kära läsare, om vädret i Kenya. När ni tänker på Kenya eller kanske hela Afrika, då ser ni framför er stekande hetta, klarblå himmel och konstant sol, inte sant? Här kommer den bittra sanningen. Kenya har precis som Sverige och resten av världen, årstider.
Hoppas ni inte svimmade?

Nu när ni har sommar i Sverige har vi vinter härnere. Vinter? I Kenya? Ja. Även om solen tittar fram emellanåt så är det för det mesta djävulskt kallt. Inte som svenskvinter, men ändå. Nu kommer ni inte tro mig men jag brukar gå runt med raggsockor, fleecetröja och mjukisbyxor för att inte frysa ihjäl.

Jag tror jag vet svaret.
Om jag blundar så snurrar hela huvudet, nästan som om jag vore karatepackad.
Kaffe, alldeles för mycket kaffe.
Och alldeles för lite sömn.
Igår satt jag, Anton och Otto uppe och kikade på Champions Leauge finalen,
den tog slut klockan ett inatt. . . Men rätt lag segrade!
Sitter här och väntar på att jag ska börja se flygande dataskärmar
som under natten då jag dygnade för att få klart projektarbetet. . .

Den där separationsångesten är här.

Den där som jag fruktat för det senaste året.

Snart kommer jag tvingas packa ner mina saker, städa mitt rum för sista gången och lämna det som varit mitt hem det senaste året.

Snart kommer allt vara över.

Det håller på att göra mig galen.

Det är inte Sverige det handlar om, jag ser fram emot att komma hem igen och träffa alla. Det som gör mig så ledsen är att jag vet att Kenya kommer aldrig kunna bli detsamma igen. Jag begär inte att ni ska förstå, för det gör ni inte. Några av er säger att Kenya finns kvar och det stämmer. Kenya finns kvar, men inte mitt Kenya. Mitt år i Afrika är över och när planet landar så splittras vi alla. Då är allt slut. Det spelar ingen roll om jag återvänder hit om ett eller två år, då är det nya lärare och elever, någon annan kommer bo i mitt rum, allt kommer vara helt annorlunda. Hur mycket jag än önskar så kan det aldrig bli som det varit. Aldrig mer.

Det här jagar mig om nätterna. Inatt klockan 02:33 fick jag nog av att inte kunna sova och skickade ett sms till världens bästa Nadi. Det visade sig att hon också var vaken så vi gick ut och pratade ända till halv 5 i morse. Hon är så fin, min Nadi.  Fråga mig inte hur jag ska kunna lämna henne, eller mina andra flickor, för det har jag ingen aning om. Fan.

Fan fan fan fan fan.

Jag vill inte att allt ska ta slut.

Vilken fredag jag hade,
det hela började med en shoppingtur i stan med min vapendragare Nadi.
Nu bor vi inte bara ihop, vi har även börjat med delad ekonomi. Vi kom hem från stan med alldeles för tomma plånböcker. Vi bestämde oss för att åka till Village och förfesta, tyvärr var det ingen annan som var på vår briljanta ide så det blev med andra ord bara jag och Nadi. Vår vän Spence skulle komma förbi, han ringer och berättar att hans bil har blivit stulen. Det här tycker jag och Nadi är fruktansvärt roligt. Vem skulle vilja sno hans bil? Själv blev jag mest tacksam för att någon tog den, det innebär att han måste köpa en ny.

Efter att han gjort sin polisanmälan och varit hemma och hämtat sen av reservbilarna så kom han och gjorde oss sällskap. Som tur var hade han inte tappat bort sin plånbok vilket innebar att han fick betala notan, som vanligt. "I likes that you are rich Spence", där har ni mig i ett nötskal.

Givetvis blev han trackad under hela kvällen. "Spence, you don´t have to worry, you are rich and can buy a new car", "It´s just a car", han berättade att han skulle få sin splitter nya bil på måndag, alltså idag, vilket jag och Nadja är väldigt glada över.

Louise en av boardinsföreståndarna blev lika chockade som oss när hon fick höra att bilen blivit stulen: "Did you put a 1000 shilling (100kr) on display or something?" Bilen var som sagt inte mycket att hänga i julgranen, men nu är den ju borta så då är det problemet löst.

Efter förfestandet blev det utgång, en lyckad sådan.
Mycket folk och trängsel på dansgolvet kan inte bli något annat än lyckat.

   "I like my money right where I can see it... hanging in my closet."

"Can you really forgive if you can't forget?"

   "Balls are to men what purses are to women."

"People go to casinos for the same reason they go on blind dates - hoping to hit the jackpot.
But mostly, you just wind up broke or alone in a bar."

"Miranda was a huge fan of the Yankees. I was a huge fan of being anywhere you could smoke and drink at two in the afternoon without judgment".

Miranda: You haven't had a crush since Big.
Carrie: Big wasn't a crush. He was a crash.

I'm a trisexual. I'll try anything once

Samantha: Last night I could not stop thinking about a Big Mac.
 I finally had to get dressed, go out and pick up a guy

Samantha: My name's Samantha and I'm a loveaholic.

Hello, 911. I'm on fire.

My vagina's depressed.

The bad news is you're fired. The good news is now I can fuck you.

"I am tired of being married to your penis"

"You dated Mr. Big. I'm dating Mr. Too Big".

Carrie: Honey, if it hurts so much, why are we going shopping?
Samantha: I have a broken toe, not a broken spirit.

After a while, you just want to be with the one that makes you laugh.

"Oh please, if you're a whore, what does that make me?"

"I can't tonight, I have chlamydia".

 "Maybe some women aren't meant to be tamed. Maybe they just need to run free til they find someone just as wild to run with them."

"It's really hard to walk in a single woman's shoes -- that's why you sometimes need really special shoes!"

   
"I'm thinking balls are to men what purses are to women. It's just a little bag, but we feel naked in public without it. [Carrie]"

   "I had often fantasized about running into my ex and his wife. But in those fantasies, I was running over them with a truck."

   "Charlotte: Imagine, being blind and not being able to see a beautiful day like today. Can you think of anything worse?
Anthony: Stonewashed jeans and a matching jacket."

   
"I love you, but I love myself more."

Carrie: I'm homeless! I'll be a bag lady! A Fendi bag lady, but a bag lady!!

"Carrie: But I rationalized that my new shoes shouldn't be punished just because I can't budget".

"You're dating Mr. Pussy!"

"Wow! A guy who doesn't want to get married!"

Charlotte : Just keep talking about his big cock.

Samantha : Correction -- his big, beautiful cock
.

"Oh come on, if you're going to get a vibrator, at least get one called The Horse".

"orgasms don't send you Valentine's day cards and they don't hold your hand in a sad movie".

"The only place you can control a man is in bed.
If we perpetually gave men blow jobs we could run the world!"

"you can't date your fuck buddy"

"Samantha : I fucked a guy once because his family had a pool. He was pretty much of a nerd, but... I'd go over there and get all cocoa-buttered up. His mom loved me. She was always serving me Kool Aid and chips.

Carrie : Kool Aid?

Samantha : Yeah! Kool Aid! I was thirteen. And honey-you should've seen my tan!"

"Is your vagina in the New York City guidebooks? Because it should be-it's
the hottest spot in town-it's always open!"

Det är över nu. Projektarbetet är över.

Linn och Erika kom uppspringande med champagne exakt 17:00.

Det var gott. 5 minuter senare låg jag livlös i  min säng och hörde konstiga ljud som ingen annan hörde.

Gissa hur många timmar, minuter, sekunder jag sov i natt?

0, inte en endaste. Jag försökte flera gånger men efter att ha knarkat kaffe, Cola light och godis var det omöjligt. Jag låg och tänkte på hur mycket jag saknar ridningen. Det tänker jag på jämt numera.

05:50 i morse var jag uppe och hämtade min sista Cola ur kylen. Hela dagen har gått åt till att arbeta med projektet, men jag vet faktiskt inte vad jag har gjort. Så många timmar om dagen är suddiga. Jag har varit i min egna värld, hört och sett saker som ingen annan lagt märke till. Jag har inte hört när människor pratat med mig, jag har sett dataskärmar sväva omkring i luften, inte hittat tangenterna, sett stjärnor och väntat på att jag ska tuppa av. Där har ni ungefär min dag.

Det värsta är att jag sitter här och är inte ens glad.

Bara trött.

Så otroligt trött.

Mina flickor har klätt upp sig, satt på sig smink vilket vi aldrig använder till vardags.

De är reda för att fira!

Själv sitter jag här i mjukis, raggsockor och en tjock kofta.  

Snart ska vi iväg till Java och senare eventuellt bio.

Kaffe, kaffe, ännu mera kaffe. Koffein i mitt hjärta.

Ni har väl inte glömt av att ni ska överraska mig
på min födelsedag om 11 dagar?
Nej, jag tänkte väl det.

Jag trodde aldrig någonsin jag skulle skriva detta, men nu gör jag det.

Idag önskar jag att jag satt på planet på väg hem till lilla Borås. Det är inte det att jag vill att mitt år i Kenya ska ta slut, verkligen inte. Jag önskar bara att jag hade fått träffa min familj och mina vänner i Borås under några dagar. Bara få vara Mikkaela ett tag och sedan återvända hit.

Jag vet inte varför men det känns inte som jag är mig själv härnere just nu. Jag hatar det. Det är ju inte bara påfrestande för mig, utan även för personer i min omgivning. Det är en av anledningarna till att jag saknar mitt Borås. Där är jag den galna, glada och spralliga Mikkaela. Den människan jag vill vara. 

Jag saknar ridningen mer än ord kan förklara.

Jag saknar mormors tjat och hennes klyftpotatis med för den delen.

Jag saknar min mamma. För att hon är världen för mig.

Jag saknar min pappa. För att han är underbar och alltid ställer upp för mig

Jag saknar Elfsborg, ni förstår själva varför.

Jag saknar Dennis för att han är precis som mig.

Jag saknar Bamse för hon är underbar och helt jävla galen.

Jag saknar Magda för Mikka & Magda kan aldrig bli fel. Ni kan ALDRIG nå upp till vår nivå

Jag saknar mitt hjärta för att i hennes sällskap är livet komplett.

Jag saknar min kusin Emrik som är en riktig solstråle och får mig alltid på bra humör.

Jag saknar min syster för att hon är just min syster och allt som det innebär.

Jag saknar Kukhagge och våra porriga upptåg, alla skratt och allt det andra.  

Jag saknar Själsyster för hon är det vackraste jag vet och hennes ord helar mig.

Jag saknar Sara för att hon är Sara och förgyller mina dagar.

Jag saknar Izza för att hon får mig att skratta

Jag saknar Wannabe-Lasse för att hon är en sån jävla skön människa att hälften vore nog.

Jag saknar klassisarna (Camilla, Julia & Liza) för att man aldrig vet hur saker och ting slutar.

Jag saknar Mini och våra minnen, så många minnen, så många skratt, så mycket vin.

Jag saknar Niina och hennes mail för jag har insett vilken fantastisk vän hon är.

Jag saknar Hanna Moisander och hennes jävla tjat och sätt som kan driva mig till vansinne.

Jag saknar Erika för att hon är så otroligt rolig, brutalt ärlig och helt jävla underbar.

Jag saknar Mikkaela (mig själv) och den jag brukar vara, för jag brukade gilla henne.

Sist men inte minst saknar jag faktiskt Borås.

Det är som sagt inte den största staden och ur mångas ögon är den nog inte Borås mycket att hänga i julgranen. Men för mig är Borås så mycket mer än just lilla Borås. Det är där jag har mina äldsta och närmaste vänner, min familj och släkt. Det är där jag är uppvuxen och det är där jag hör hemma. Jag saknar dig Borås.

Jag trodde det var ett skämt när jag läste att Engla Höglunds begravning ska direktsändas i SVT.
Det var inget skämt. Det är hennes mors önskan, som SVT bemöter.
Jag vågar nästan slå vad om att det kommer bli tittarrekord,
det vore så jävla typiskt oss svenskar.

Varför i hela världen ska hennes begravning sändas i tv?
Och i SVT dessutom? Jag hade inte höjt på ögonbrynet om det var kanal 5 eller
något liknande som vill tjäna pengar. Men SVT!

Det var visserligen en mycket tragisk död hon gick till mötes,
men alla de tusentals människor i världen som dör varje dag,
varför är det ingen som bryr sig om dem?
Det enda som betyder något för oss är att det inträffade i Sverige. 
I vårat trygga lilla Sverige!

Jag ser ingen anledning till att Englas begravning ska sändas i tv,
först och främst tycker jag att flickan ska få vila i lugn och ro.
Hennes fall har redan blivit oerhört uppmärksammat, räcker det inte nu?
Måste vi vara med och se när familj och vänner tar farväl?

"Chefen för SVT Nyheter, Per Yng, motiverar sitt beslut med att sändningen görs utifrån det enorma engagemang som visas Engla och hennes familj. Hon är en symbol för barnens utsatthet och värnlöshet."
En symbol? Om hon inte hade varit svensk hade inte en jävla svensk brytt sig.
Då hade hon minsann inte varit någon symbol, då hade hon varit en i mängden,
precis som alla andra människor som dör i världens är.


Jag antar att Sveriges befolkning redan vet vad de
ska göra på Pingstafton mellan klockan 10.55-12.15
ni kommer sitta och titta på Engla Höglunds begravning. 
Jag ger mig fan på att det blir publikrekord. 

*Citat hämtat från http://www.bt.se/

Igår satt jag och kikade på en debatt om invandringens baksidor i Sverige mörkas, hela 91% av de som hade gått in på SVT:s hemsida och röstat höll med. Själv satt jag mest där och kokade av ilska åt alla, enligt mig, okunniga människor.

Folk gnäller över att "invandrare" kostar pengar för att de inte jobbar, vill ni veta sanningen? De får inga jobb! Varför? Jo, för de kan inte språket! Varför kan de inte språket? Jo, för när de kommer till Sverige placeras de ute i förorter tillsammans med andra "invandrare", som inte heller kan svenska. Det är väl inte konstigt att "invandrare" inte lär sig språket om de inte har någon att öva med? 
Då säger ni: men kan de inte starta sin egna verksamhet?
Det är väldigt svårt att starta upp något när man som "invandrare" inte får några lån i Sverige!

Det är inte det minsta konstigt att "invandrare" kostar Sverige pengar, eftersom vi inte hjälper dem att bli en del av samhället och det är inte "invandrarnas" fel, det är helt och hållet Sveriges! Stor del av Sveriges befolkning är rädda för "invandrare", det har jag verkligen märkt härnere i Kenya, många från Stockholm skulle aldrig ens våga närma sig Rinkeby och liknande. En av killarna hade varit på Hallonberget en gång och trott att han skulle bli nerslagen för att det var en kille bakom honom, den svenska killen hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. En dag kläckte jag ur mig att ni i Stockholm verkar vara väldigt rasistiska och de sa faktiskt inte emot.

Varför skulle en "invandrare" vara farligare än en "vanlig svensk"?

Sist men inte minst vill jag avsluta med ett citat från gårdagens debatt:

"Om jag gör något bra så är jag svensk, om jag begår ett brott är jag invandrare!"

Varför citattecken runt ordet invandrare?