Problemprinsessan

I onsdags åkte jag, Richard, Therese & <3-at till Göteborg.
Jag kom hem med den gröna klänningen och de fantastiska skorna från Zara.
Förresten så har <3-at färgat sitt hår rött, precis den nyansen av rött som jag älskar.
Precis den nyansen jag önskar att jag hade. Så nu är jag väldigt avundsjuk och
kan inte sluta kolla på henne för hon är så galet jävla snygg.

Vet ni vad det allra värsta jag vet är?

Nej det är faktiskt varken krig eller fattigdom,

Inte heller kärlek eller Borås.

Det är alkohol.

Ni som känner mig sitter nog och gapskrattar just nu.

Skulle jag, Mikkaela, som alltid är fullast, tycka att alkohol är det värsta som finns?

Så är det i alla fall.

Det finns ingenting här i världen jag hatar mer än alkohol.

Det stämmer, jag är alltid fullast. Jag minns oftast inte så mycket från mina krogrundor,
ärligt talat så minns jag knappt mer än förfesterna det senaste halvåret

(Om man bortser från den senaste månaden).

Jag häller inte i mig av glädje. Utan för att komma bort ett tag. För att fly. Fly från mig själv.

Jag är en av de fega jävlarna som inte vågar ta itu med verkligheten, utan väljer den lätta vägen. . .
Just det, genom att dricka alkohol.

Det som (egentligen) är det allra värsta jag vet.

När jag är så där full så har jag hört att jag oftast är väldigt rolig, men vet ni vad?

Jag är egentligen inte där med er, jag är någon annanstans. I en annan värld.

& det är inte det minsta roligt. Inte för mig.

Jag häller i mig för att förnedra och skada mig själv.

För det är sån jag alltid har varit, en själdestruktiv människa.

Under det senaste halvåret (återigen om man bortser från den senaste månaden)
har jag många gånger (med vissa undantag såklart) varit förjävlig att gå ut med.
Jag har varit väldigt aggressiv mot mina vänner.
Jag har lyckats glömma både nycklar och legitimation
(så Kickis pojkvän fick komma och hämta mig mitt i natten).
Jag har försökt springa in på krogen ett x-antal gånger,
vilket alltid har slutat med att mina vänner har fått betala mitt inträde.
Det här är inte ett okej beteende.

Så här får man varken göra mot sig själv eller sina vänner.

För ett tag sedan så fick både jag och några av mina vänner nog.

Jag vaknade med blodiga kläder och jag hade ingen aning om vart jag befann mig.

Jag hade heller ingen aning om vad som hade hänt under kvällen/natten.

Som tur var hade mina vänner, ännu en gång, tagit med sig, mig hem.

Och ännu en gång hade jag betett mig fruktansvärt illa på hemvägen.

Jag: Ni måste säga till mig på skarpen om jag blir aggressiv.

Mini & Niina: Mikkaela, om vi hade sagt till dig hade du slagit ner oss.

Jag minns precis orden Niina sa när vi låg där i sängen på morgonen.

"Mikkaela, du måste rannsaka dig själv".

Sedan den morgonen lovade jag att aldrig mer utsätta mina vänner för något sånt igen.

För två veckor sedan avlade jag ett betydligt större löfte,

Jag, som alltid vill knäcka & förnedra mig själv,
lovade att jag aldrig mer skulle utsätta mig själv för något liknande.

Nu har jag hunnit med att vara ute en rad gånger sedan dess. & jag är inte nykterist.

Men jag har sedan den dagen inte svikit mitt löfte, varken till mig själv eller till mina vänner.

Jag var rent utsagt livrädd för hur fyra dagar på Pride skulle gå. Fyra utekvällar i rad.

Men det gick utan problem. Och det är som Richard sa igår, ett stort framsteg.

På lördag är det dags igen.

Det är första gången jag ska gå ut med Niina & Mini sedan den där kvällen på Harrys.

Sedan den där morgonen då Niina sa det jag verkligen behövde få höra.

I vanliga fall skulle jag kunna svika mig själv utan några större problem,

men jag kommer inte svika mina vänner.

I nuläget skulle jag heller aldrig göra så mot mig själv.

För jag förtjänar bättre.

Ni kanske fortfarande inte tror mig.

Jag <3 Livet = Sant
.

För första gången i mitt liv börjar jag inse
att jag faktiskt förtjänat att må bra,
att jag faktiskt är en bra människa som min
kära psykolog har försökt få mig att förstå några månader nu.
"Framför mig sitter en intelligent, duktig och väldigt vacker kvinna
som har alla förutsättningar i världen för att lyckas,
men gör i stället precis allt för att förnedra och skada sig själv".

Det där eviga tjatet om att jag inte behöver känna medlidande,
ta på mig skuld och klandra mig själv för saker som händer personer i min omgivning
börjar sakta men säkert sätta sig.
Kanske är det inte mitt fel
att han dricker för mycket,
kanske är det inte mitt fel
att människor väljer att förstöra sina liv.
Kanske är det inte mitt fel.

Livet leker just nu &
jag har aldrig vart så här snäll mot mig själv.

Jag hoppas att jag aldrig behöver återvända till det beteende som
jag tidigare har haft och som jag verkligen hatar.
Det vill säga dricka alldeles för mycket och
sen göra saker som jag

Inte har någon kontroll över.  

Jag är en bra människa,
jag förtjänar att må bra,
Sådeså.