Problemprinsessan

Nu äntligen kommer det ett inlägg om min fantastiska helg.
Jag blev givetvis helt kär i safari livet och längtar redan tillbaks.
Hela tiden när vi åkte runt på savannen kunde jag inte sluta le
och hela tiden snurrade följande tanke runt i mitt huvud:
 "jag vill alltid stanna här, för här är jag fri".

Vi var ute på fyra safariturer. Jag, Adam, Nadja, Jessica, Alex och Fredrik
gled runt med bussen: "Hunk, if you are horny" skrivet på bakrutan.
Äntligen fick vi se de efterlängtade elefanterna
och lejonen. Personligen tyckte jag vi var lite väl nära lejonen första dagen, cirka en meter.
Givetvis var det ingen annan som tyckte det. Där satt jag på golvet och bad en stilla bön
om överlevnad. Ensam är stark.

Vi bodde kanonfint i en stuga med tältväggar. Alldeles nedanför fanns en flod . . .
Som det visade sig finnas flodhästar och krokodiler i. Jag sov inte en enda blund första natten,
jag låg och väntade på att bli delad på mitten av en flodhäst. Givetvis var det jag som fick
sova närmast ingången. Alltid har jag turen på min sida.

Under fredagskvällen hade några massaier en liten dansshow för oss.
Sedan skulle tydligen någon i publiken vara med. Gissa vem? Självklart
kommer en masai och drar upp mig.
Där står jag tillsammans med sjungande och dansande massier som ett jävla fån.
Att jag alltid ska få vara med om såna här grejer.
De kunde inte valt någon av de andra 45 personerna?
Tydligen inte.

Hemresan resulterade som vanligt i att vi måste stanna extra för
att jag blir panik kissnödig. Detta ledde i sin tur till att vår buss kom hem sist.
Men alla har sina behov och tyvärr fick jag inte förmågan att hålla mig.

Kort och gott, har jag haft en underbar helg som jag alltid kommer minnas.
Jag förstår verkigen varför Masai Mara har blivit framröstat som ett av världens sju nya underverk.
Det var första, men absolut inte sista gången jag var i Masai Mara.

Då var det återigen dags att packa väskan. I morgon bitti  bär det nämligen av till Masai Mara. Där vi ska ha en hel helg fylld av safari, safari och återigen safari. Det är obligatoriskt att följa med på minst sex safariturer med start klockan 06:00.

Masai Mara ska enligt personalen vara årets roligaste resa. Trots detta är det nog ingen som riktigt ser fram emot det. Det känns som vi har flängt runt alldeles för mycket nu det sista. För mindre än en vecka sedan kom vi hem från en vecka vid Victoriasjön. Innan dess var vi på semester i Mombasa en vecka och emellan dessa veckor har jag även haft besök av min moster, hennes sambo och min kusin. Det hade varit skönt med en lugn helg, men icke sa Nicke. I morgon bär det av.

Hittills har jag haft en mycket bra dag,
började sent, firade detta med en promenad i ösregn. 
Det är nämligen dags för nästa lopp redan nästa helg. Pust.
Men Womens aids run kan jag inte missa. Får intala mig själv att jag springer för en bra sak.

Har fått tillbaks lite skolarbete.
Fick MVG på mitt tal på nationella provet för Svenska B,
lyckades tydligen även fått ett MVG på mitt FN-kunskapsprov 
vilket jag absolut inte hade väntat mig.
Som sagt, det är en bra dag idag.  

Idag önskar jag att jag var i Töreboda. Hos Själsyster.

Gråa dagar som denna behöver man henne mer än någonsin.

Jag önskar vi satt med varsin kopp te och pratade.

Magda är väldigt noga med att pointera att vi ska ut
i Gbg under jullovet, jag berättade att jag inte har några pengar.
Då bestämmde sig Magda för att hon minsann bjuder. . .

Men sedan ångrade hon sig. . .

"På Fotbollsgalan 2005 tog Mikael Persbrandt emot Zlatans pris som bäste forward - ett pris som Zlatan fick tillbaka i går kväll.

- Jag har ju redan två bollar, så jag antar att Zlatan också har det nu, skojade Persbrandt i direktsändning".

Igår var jag hemma på middag hos rektorn och han fru (som är min svenska, psykologi & tyska lärare). Anledningen till att jag var där var för att det var sista kvällen tillsammans med min moster, hennes pojkvän och min kusin. Det bjöds på trerätters, vilket aldrig är fel.

Just nu befinner sig moster och co på flyget tillbaks till Sverige. Det har varit härligt och roligt att ha dem här, men jag är inte det minsta avundsjuk över att de ska hem till regniga Borås. Idag var det tio veckor sedan jag lämnade Borås. Men som sagt, jag gjorde ett val jag aldrig kommer behöva ångra.

Eftersom jag har varit en så otroligt dålig bloggare den sista veckan så kommer här en uppdatering:
Nu har jag filmats för Svenska Skolan. Jag har kommit fram till att jag borde jobba som programledare på tv, konstigt nog verkar ingen hålla med mig. Med andra ord är allt precis som vanligt.

Hela veckan har jag gått runt som en gammal kärring. Detta på grund av det förbannade Nairobi Marathon. Tänk om jag hade sprungit 21 km istället. Då hade jag nog åkt runt i rullstol nu. Jag tror allt jag måste lägga fram ett förslag om hiss ner till matsalen om jag ska klara av att fortsätta springa fler lopp.

Jag har varit i slummen ett X-antal gånger, men det har aldrig varit så jobbigt som igår. Jag, Jessica och Josefine var nämligen och besökte en vän i slummen. Hon har sex barn varav ett är gravt handikappad och bor i ett skjul som är mindre än ett rum i Sverige. Det fanns en smal säng vilket innebär att många av barnen måste sova på golvet. Vår vän måste jobba exakt varje dag för att ens ha råd att bo kvar, vilket betyder att hennes barn alltid är ensamma hemma. Visserligen får barnen gå ut men hennes handikappade flicka kan varken höra, tala eller röra sig själv. Så hon ligger där inne. Vecka efter vecka, år efter år.

Oftast brukar jag försöka se ljuspunkter i även den mörkaste tillvaron. Men igår ville jag bara gråta.
 Världen är så orättvis. Där bor hon med sina sex barn i ett litet skjul. Bara några kilometer längre bort bor jag på en skola som snarare är ett hotell. Hon står i kö för att hämta lite vanligt dricksvatten. Jag har två pooler utanför fönstret.