Min träningskarriär var inte mycket att hurra för
Mitt första försök gjordes i torsdag. Gymmet är fantastiskt,
jag har mer eller mindre en personlig tränare (ja, han är snygg som fan) som hjälper mig.
Men mitt förra besök slutade med en natt av tårar. Min tränare
överskattade verkligen min förmåga vilket resulterade i att jag
trodde min muskel hade gått av i ena överarmen. Inte det minsta roligt.
Samma morgon tappade jag min mobil under sängen, det är sannerligen inte lätt att bara ha en hand.
Nu tycker ni kanske att en arm hit eller dit inte är hela världen. Men nu var det så att jag hade ont i hela kroppen och när vi hoppade runt med bussen på grusvägarna så sprutade tårarna. Jag tror aldrig jag haft så ont.
Men som sagt, idag vågade jag mig dit igen.
Rapport kommer i morgon!
Så vad har jag gjort mer idag? Njutit av solen, haft lite lektioner
och ätit middag på Java tillsammans med Alexandra, jessica och Jenny.
Nu ska jag. Hör och häpna, plugga!
Den obligatoriska höstkänslan är borta
men det är inte en höst som alla andra.
Jag brukar alltid slockna i slutet av september
och min blick blir alltid skev
så otydlig
och förstörd
Mitt hjärta brukar bli ett hål,
ett tomrum
och själen försvinner.
Men nu är jag äntligen fri.
Som om golvet vore fluffiga moln och jag hade vingar, som om jag var ett födelsedagsbarn och alla älskade mig, svävar jag fram med ett leende på läpparna.
Detta kommer bli den bästa hösten i mitt liv,
detta kommer bli de bästa månaderna i mitt liv.
Jag lever!
Tro det eller ej, men jag lever faktiskt!
Nu ska jag försöka sammanfatta helgen lite kort. . .
I fredags började jag jobba på kvinnorgruppen, Carolina for Kibera,
som ligger i Kibera (slumområdet). Kvinnorna håller till i ett skjul där de sitter på golvet och arbetar. Det var sannerligen något nytt för mig. Mina ben domnade bort efter cirka fem minuter, något kvinnorna tyckte var väldigt roligt. Vilka berättelser vi fick höra. Men de tänker jag inte skriva här på bloggen. Kvinnorna var väldigt tacksamma att ha oss där, många tar tydligen avstånd från dem bara för att de är HIV-positiva. Gruppen försörjer sig på att göra halsband, armband och andra smycken. En kvinna försökte lära mig att göra ett såkallt "knytarmband", det var inte min grej. Efter två timmar förstodjag fortfarande inte hur jag skulle göra. Men jag skabanne mig lära mig! Både jag, Jessica och My trivdes kalas med kvinnorna så nu läntgtar vi tills nästa fredag då vi ska dit igen. . .
I fredags kväll var det återigen dags för utgång. Denna gången bar det av till Horseman, givetvis var det riktigt kul. Jag som trodde jag skulle leva ettnyktert liv här, men icka sa Nicke. Från och med nästa vecka ryktas det att vi kommer få gå ut och festa både fredag och lördag, vilket ingen av oss har något emot!
Lagom bakis begav jag, Jessica och ett annat gäng oss tll Nakuru. Resan som är arton mil tog fyra timmar. Hur i helvet kan det ta fyra timmar att åka arton mil undrar ni. Jo, det ska jag berätta. Eftersom mer än halva vägen var på grus så gick det inte att köra speciellt fort. Tack gode Gud för att jaghade bälte på mig, annars hade jag flygit upp i taket på grund av alla jävla gropar. Så vad skulle vi i Nakuru och göra? Jo, vi skulle bo på hotell och åka på safari. Eller hotell kanske jag inte direkt skulle kalla det. Jag hade nog hellre bott i tält. Men kul hade vi!
Lördagens safari var väl inte direkt mycket att hänga i julgranen. Vi såg noshörningar, apor, massa fåglar, bufflar, det var väl egentligen allt. I lördags kväll så var vi först ute och åt Indiskt och sedan blev det visst lite festande. Vi dansade med medelålders kenyaner, det var sannerligen en syn!
06:00 I lördags blev jag och Jessica väckta. Då var det dags för morgonsafari. Gäsp. Men vi pallrade oss faktiskt upp. Och vi fick se massa djur, det roligaste var att vi fick se en leopard vilket är det svåraste djuret att se eftersom de är så skygga. Vi passade även på att fastna i leran med ena bussen så då var det bara ut och pötta på. Okej jag ska erkänna hur det var, de pöttade på, jag fotade istället.
Det var den helgen det.
Jag har varit här i över en månad nu
och jag trivs om möjligt bättre för varje dag som går.
Nu har intrigerna börjat, det här är verkligen Big Brother (gånger 1000)!
Våren har äntligen kommit till Kenya, vädret är helt jävla underbart!
Jag behöver väl knappast skriva vad vi gör om håltimmarna. . .
Idag har jag, Jessica och Jenny varit ute och shoppat.
Jag kom hem med sju klänningar och ett par skor,
allt gick på under tvåhundra kronor sammanlagt.
Nu har vi läzis och jag sitter och lyssnar på webradion, Elfsborg spelar nämligen match.
Jag försöker även skriva en text om homosexuella och Kristendomen
men det vore överdrift att säga att det gick något vidare.
Nu vet ni åtminstonde att jag lever!
Ett givande besök på New Life Home
Och jag blev väldigt positivt överraskad. Barnen hade allt,
utom föräldrar. Det tomrummet lär aldrig kunna ersättas.
Barnen här hade det verkligen bra, det fanns mer eller mindre en personal till varje vuxen.
Själva barnhemmet var väldigt fräscht och välvårdat.
Sängarna var absolut helt okej och det fanns gott om leksaker.
Detta barnhemmet var långt ifrån de man ser på tv. Då kan man fråga sig:
om det inte vore bättre att alla barnhem höll en viss standard, istället för att vissa ska vara som slott?
70% av New Life Homes barn är HIV-positiva när de anländer till barnhemmet
men många lyckas faktiskt bli HIV-negativa. Hur går detta till?
Jo, det är så att om barnet inte får bröstmjölk med mera från sin obligatoriska mamma
samt får en bra kost så kan de faktiskt bli HIV-negativa.
Något somberörde just mig starkt var bilder på barn som hittats i sopsäckar och i papperskorgar.
Vart är världen på väg egentligen? Det fanns även ett kort på en flicka
som var så smal att en av personalens vigselring gick ända upp till axeln.
Tyvärr överlevde hon inte.
Men många av barnen som kommer till New Life Home får en bra framtid.
De har inga biologiska föräldrar.
Men de har varandra.
Nu är det slut överraskat!
Jag ska aldrig mer överraska någon.
Det är inte mig grej helt enkelt.
Först och främst så tänkte jag skicka ett vykort till Andreas.
Men givetvis hittade jag inte hans jävla adress. Så bra gick det.
Jag har inte ringt hem sedan jag åkte så idag tänkte jag överraska
mamma & pappa med varsitt telefonsamtal. Det resulterade i att ingen svarade
och jag blev femtio spänn fattigare av att höra några jävla signaler.
Bilder :)
Nu finns det lite bilder att spana in på:
http://hjartslag.bilddagboken.se/
En dag på internatet
06:30 powerwalk, eller någon form av träning.
07.30-08.30 Serveras frukost i matsalen.
Som på vardagarna består av olika sortes melon,
bananer och massa annan frukt. Det brukar även finns 2-3 olika sorters bröd att välja på
och givetvis lite olika pålägg. Varannan dag för vi även gröt.
I drickväg serveras juice, saft, mjölk, oboy, kaffe och te.
På helgerna äter vi brunch i stället för frukost och den serveras mellan 10.00-12.00.
Då får man även bacon, ägg och får även beställa äggröra och/eller omelett med
valfritt innehåll.
Skolan börjar tidigast 08:30. Alla lektioner är max 60 minuter.
Efter som jag inte har speciellt mycket lektioner så brukar
jag underhålla mig med att simma, läsa, kolla på film, fika, sola, bada, umgås eller något annat skoj.
12:00 serveras lunch. Alltid något gott och ett stort salladsbord.
Skolan slutar senast 16:00, och efter det börjar olika aktiviteter.
Måndagar tränar jag Friskis och svettis, samma sak gäller tisdagar.
På onsdagar åker jag ett och gäng brudar iväg och rider
och på torsdagar är det afrikansk dans som gäller.
Middag serveras klockan 18:00 på vardagarna och 17:00 på helgerna.
Alla måltider är väldigt livliga, det finns alltid något (läs:en)
som vill ha uppmärksamhet och sätter sig och spelar på det förbannade jävla pianot.
Mellan 19.00 - 21.00 är det obligatoriskt med läxis.
Hm vad det innebär säger väl sig själv. Man pluggar.
Och det ska vara jävligt tyst helt enkelt.
21:00 kvällfika. Efter två timmars mer eller mindre tystnad
blir alla helt crazy. Nu får man kakor, mackor och massa frukt.
Helt klart mysigaste måltiden!
Så vad gör man resten av kvällen?
Mycket flm, man umgås och har trevligt helt enkelt.
23:00 är det rumstid på vardagar, 02:00 på helgerna.
Inget som direkt följs, men men :P.
That´s my day!
Ett glas var en kanna.
väldigt mysig utekväll. Vi var som sagt ute och åt på en Italiensk resturang.
Den var hur fin som helst och personalen var toppen!
Själv råkade jag göra ett litet misstag, jag trodde att jag hade beställt ett glas vin.
Då visade det sig att jag hade beställt en hel kanna.
Så kan det gå. Inte mig emot.
Idag har jag inte varit på något vidare humör. .
Antar det beror på att jag inte sovit speciellt mycket i helgen.
Åkte i allafall med till Yaja och shoppade lite. Hittade
ett par askalas snygga röda pumps som givetvis fick följa med hem.
Köpte även lite kläder, afrikanska kläder. Det är inte det minsta snyggt.
Men vad fan , om man nu bor i Afrika så får man anpassa sig.
I kväll blir det att åka till Java för att fika och snacka lite skit
vilket alltid är trevligt.
Ciao!
En eftermiddag i Kibera och utgång på Casablanka
Det kommer jag aldrig glömma.
Det var lång kö till vattnet. De står och väntar på vanligt jävla vatten
som vi får direkt ur kranen. Det var så otroligt lerigt, Jag har aldrig sett något liknande.
Bussen lyckades inte ens komma ända fram.
Tänk då när det bli regnperiod, allt lär bli förstört.
Människorna lever i skjul (om man ens kan kalla det skjul?)
och bor mer eller mindre på varandra.
Många av skjulen är av plåt, andra av lera. Först besökte vi två skolor i Kibera,
barnen blev galna när de fick syn på oss och sprang fram och ville ta i hand
och skrek "how are you?".
Vi fick även besöka ett klassrum, det var ungefär lika stort som mitt rum.
Det fanns inga planscher eller något i klassrummen, det enda som fanns var
en griffeltavla. . . En del av barnen fick inte plats på de sk bänkarna så de fick sitta på marken.
Andra skolan vi besökte var mer eller mindre ett plåtskjul.
Klassrummen var fraktansvärt små och det fanns inget golv.
Lärarna bad att vi skulle komma dit och undervisa.. .
Det var inte ens plåt ända upp till taket mellan klassrummen vilket gör
att man hör precis vad alla säger. . .
Sista besöket i Kibera blev kvinnogruppen, där jag har tänkt jobba.
Jag tror det kommer passa mig perfekt!
Efter dessa besöken lämnade vi Kibera och åkte till två andra skolor.
En var riktigt fin. För att vara i Kenya. När vi kom dit hade barnen rast,
de roade sig med att hoppa hopprep. Utan hopprep. Istället använde de sig av
ett vanligt flätat rep. Skolan har inte ens ett vanligt hopprep som kostar fem kronor hemma i Sverige.
Jag minns när jag gick i lågstadiet då vi fick cirka 2000 kronor till att köpa bollar med mera för att kunna ha något att göra under rasterna.
Det var väldigt jobbigt att besöka Kibera.
Jag fick verkligen en tankeställare.
Varför är inte jag en av dem?
Jo, för jag är född några tusen mil bort.
Varför ska vissa ha allt och andra inget?
V fick även se järnv'gen och efter en stund kom ett "tåg" . Det gick i gångfart.
Nu förstår jag varför det kommer ta oss fjorton timmar att åka tåg till Mombasa
som ligger cirka 40 mil bort. . .
Igår kväll var det dags för utgång. Det blev en riktigt rolig kväll bestående
av vattenpipa, dans, drinkar och tequila. Idag har jag inte gjort så mycket annat
än kollat på Sex and the city. Har förresten vart och fikat med min granne Jessica också.
Nej, nu hinner jag inte skriva mer.
Jag måste göra iordning mig för kvällens äventyr.
Jag och några brudar ska ut och äta på en Italiensk resturang.
Incest incest internatet har fest
Just nu håller jag, Nadja, Jenny och Jessica på
att göra iordning oss. . för i kväll blir det utgång!
Jag vet, jag updaterar väldigt dåligt just nu.
Men jag ska försöka få tid i helgen.
Hur som helst är allt kanon.
Dag 17 i Kenya
Idag skulle jag & Sara vara hurtiga och träna innan skolan,
rättare sagt klockan 06.30 skulle vi mötas. Och där stod jag.
Men ingen Sara inte. Hon kom en halvtimme senare.
Men vi gör ett nytt försök i morgon.
Idag har jag precis som alla andra dagar knappt haft några lektioner
så jag har passat på att plugga lite ute i det underbara vädret.
Efter skolan var det dags för ett Friskis och Svettispass. Jag var inte det minsta taggad,
men vad gör man inte för sin lärare? Passet gck så jävla bra, jag hoppade som aldrig förr.
Och när vi hade hållt på en timme pustade jag ut. "Äntligen över", tänkte jag. Givetvis hade jag fel.
Jag hade helt glömt bort rusherna vi kör i slutet. Men skamm den som ger sig.
Just nu är mina ben som gele och jag vet inte hur jag ska kunna
transportera mig från datasalen till mitt rum.
På fredag är det dags att börja volentärarbeta,
men för att vi ska klara av och se slummen så ska alla färdas i grupp tillsammans med lärare.
Vi ska besöka en grupp HIV-positiva kvinnor (där jag har tänkt jobba), sedan ska vi till två olika skolor och det hela avslutas med ett besök på ett barnhem.
Om jag ska vara ärligt så har jag inte en jävla aning om hur jag kommer reagera.
Men det kommer inte bli lätt.
Verkligen inte.
Jag har läst väldigt mycket statistik om fattigdom i Kenya,
men nu är det dags att se det med egna ögon.
Nu går det inte att blunda längre.
Ännu en gång måste jag berätta om hur
fantastisk min Kiswahililärare är. Han är så otorligt rolig
och vill verkligen alla människor väl. Fler borde vara som Lazarus,
då hade världen varit bättre.
& ännu en gång måste jag skriva hur glad jag är över att vara här.
Jag vaknar varje dag med ett leende på läpparna.
Men en sak skrämmer mig, jag frågar mig själv varje dag:
hur ska jag någonsin kunna lämna allt detta?
Ärligt talat så vet jag inte.
Klockrent!
Jag: händer det ngt kul i stallet?
Jolin: Hmm, naae.. Bilderna på tavlan i entrén ska bytas ut..
Grattis grattis grattis!
Grattis vännen! Hoppas du får en bra dag, synd bara att jag inte får vara med och fira.
Men det får vi ta igen i vinter.
Och du, om 364 dagar är du tjugo. Wihuuu.
En helg i vildmarken
Jag lever! Nu är jag hemma efter en helg i vildmarken, även kallad Malewa.
För mig har det varit en helt fantastisk helg. Jag har funnit något jag länge letat efter.
Ett inre lugn. Tro det eller ej, men jag är ta mig fan en riktig vildmarksmänniska!
08:30 i fredags bar det av mot Malewa, resan tog lite mer än två timmar.
Och givetvis höll jag på att kissa på mig. Att jag aldrig lär mig.
Vi hade lyxen att få ha med oss våra mattanter som gjorde mat åt oss hela helgen och när vi kom fram var tälten redan uppe. Det är så vi "rika" campar.
Fredags eftermiddagen bestod av teambuildingsövningar. På kvällen satt vi alla samlade framför lägerelden, sjöng Kent låtar och myste. Senare på kvällen kom Julius och sjöng för oss. Det hela slutade med att vi alla dansade och sjöng. Hur trevligt som helst!
Jag skulle som sagt dela tält med Anna, en go tjej från Göteborg. Det hela slutade med att Clara också flyttade in och även Sara. Trångt men mysigt och trevligt!
08:00 började aktiviteterna i lördags. Givetvis var det teambuildingövningar. På eftermiddagen var det dags för klättring. Jag är ju inte höjdrädd så jag trodde det skulle gå lätt som en plätt. När jag väl kommit upp cirka femton meter så skulle jag gå över en gungbro. Det höll på att resultera i att jag föll. Jag skakade och bron skakade. Allt skakade. Och jag fick mer eller mindre panik. På något sätt lyckades jag ta mig över och komma ner. Jösses. Att jag överlevde! Jag var lagom mallig resten av dagen.
I lördagskväll satt vi återigen framför lägerelden och myste. Sedan spelade jag kort med några trevligt brudar. Japp, jag förlorade alla omgångar. Som vanligt. Nu vet jag varför jag aldrig spelar kort.
08.30 Kors i taket. Det blev ju nästan en sovmorgon. Var det dags att ge sig ut och vandra i Nationalparken. Tre timmar är ju inte så farligt tänkte vi. Hm. Visst. De första 45 minuterna på grusväg var väl inte speciellt jobbiga. Men sedan visade det sig att vi skulle över ett berg. Det vår trångt, brant och jobbigt. När vi väl lyckats komma ut ur "djungeln" så bestod den sista halvtimmen av promenaden fram till vattenfallet av att hoppa på stenar. Ett under att jag inte slog ihjäl mig! Efter cirka två och en halvtimmes promenad var vi då framme vi vårt mål. Ett vattenfall. Det var hur fint som helst men jag hoppade över att bada eftersom vattnet var mörkbrunt. Ush ush ush.
Efter en halvtimmas vila så var det dags att börja gå tillbaks. Jag och ett par andra beslutade oss för att gå i förväg utan guide. Vilket givetvis resulterade i att vi gick vilse. Men det ordnade sig efter ett tag. När guiden hittade oss visade han oss en annan väg, an kunde gå runt berget. Vilket gick betydligt fortare. Jag, Adam, Isa och Salemon var givetvis först i mål. Exakt fyra timmar tog det.
Jag sov gott den natten kan man säga. Som vanligt hade jag helt fel skor på mig till vandringen så nu har jag skoskav överallt vilket tvingade mig att köpa ett par förbannat fula bruna flipflop.
Vi hade ett fantastiskt väder hela helgen så nu är jag mer eller mindre svart.
Jag smälter lixom in med befolkningen här.
Alla har börjat kalla internatet för hemma. Och det känns bra. För vi bor ju här, detta är vårt hem.
Det är som Gabriella sa: "Så länge jag har med mig själv så är jag hemma".
Malewa, här kommer vi
vi och några andra skulle se Sex and The City, men det gick inget vidare.
I morses väckte jag av att Nadja och Gustav stod och bankade på min dörr
"Mikkaela, vi ska till Nakomatt nu". Så det var bara att flyga upp ur sängen. . .
Idag var det dags för andra danslektionen, givetvis var det hur kul som helst. . .
Så jag och några här ska nog börja dansa några fler dagar i veckan.
Fan vad jag kommer kicka allas ass när jag kommer hem!
I morgon är det då dags för teambuilding helgen. Jag trodde gvetvis vi skulle ut i skogen,
men icke sa nicke vi ska bo på en Nationalpark i Malewa. Gulp. Jag vill inte sova mitt ute bland alla djuren.
Det är en sak att åka runt i buss som vi gjorde förra veckan,
men nu ska vi bo mitt i parken.
Kanske var det lika bra att jag inte visste om det tidigare,
för då hade jag inte varit kontaktbar just nu.
Nej, nu ska jag gå och packa. . . (bättre sent än aldrig).
Håll nu tummarna för att djuren håller sig långt borta
så hörs vi förhoppningsvis på måndag.
Att rida i Afrika . . .
Det var sannerligen en upplevelse jag aldrig tidigare har varit med om.
När vi kom till stallet såg det rktigt bra ut, hästarna var redan iordning gjorda
så det var bara att svinga sig upp. Kanke ska tillägga att vi red på avdankade galopphästar. Nej, jag skojar inte.
Ni som kan hästar förstår hur det var. Hästarna sprang med huvudena rakt upp i luften och ja, det var nog allt de gjorde. Det var som att rida på en kamel, eller kanske en giraff.
Min häst var envis som en åsna och latare än Chiquita (ett under att han inte gorde som Chiquita och la sig ner).. "Om du skänklar för mycket så sparkar han, om du kommer för nära en annan häst sparkas han och om någon annan kommer för nära dig sparkas han". Mn den var iallafall trevlig i stallet. Alltid något.
Jag blev så tagen av stunden att jag inte ens vet om jag ska kalla det roligt eller inte. Mina stallkompisar i Sverige hade garanterat skrattat ihjäl sig om de såg mig idag. Till och med jag skrattade åt mig själv. Eftersom jag bara har med mig ridbyxor fick låna en hjälm och hade gympaskor, ni hajar själva hur det såg ut.
Ni ska få bilder från det hela när min granne Jessica behagar skicka över dem.
Det var dock jävligt kul var att se när nybörjarna från internatet red.
Fast jag ska väl inte säga något, det så nog likadant ut för mig.
Men jag antar att man får ta det hela med en klackspark,
jag är ju ffs i Afrika.
Innan idag var jag och några brudar ute och käkade på Java (börjar bli en vana).
Annarshar det faktiskt inte hänt så mycket mer idag. I morogn är det dags för danslektion nummer två och lag är laddad som fan. Sedan på fredag morgon bär det av till Malewa där vi ska campa hela helgen. . .
Just det ja, tvätten har jag ju glömt berätta om. . .
Inte ett jävla plagg med förstört eller missfärgat.
Inte för att jag är speciellt förvånad,
jag brukar ju lyckas med det mesta. . .
Jag slutar aldrig skriva att jag är bäst,
för det känns lika jävla rätt varenda gång.
Det leendet kan jag leva på länge
Camilla: Vi kommer la knappt hinna prata innan vi har däckat av !
Jag och Camilla har lyckats festa ihop utan bravader cirka 3 gånger under två års tid utan att det har inträffat något,så hon har nog rätt i vad hon säger. . .
Idag har jag och Alexandra varit ute på äventyr här i Nairobi.
Det hela slutade nästan med att vi gick vilse och inga telefoner hade vi med oss.
Men som sagt, det blir lite mer spänning i det hela då.
Vi var ute och gick nästan i två timmar, köpte majs och Cola.
Jag passade även på att köpa fem bananer för 2,50 kronor,
damen som sålde bananerna satt på gatan med ett litet barn inlindat i famnen.
Hur i hela världen ska man lyckas försörja en familj genom att sälja bananer för 50 öre styck?
Jag gav damen en tia och sa att hon kunde behålla växeln.
Först tittade hon frågande på mig och visade att det var ju massa pengar över. . .
jag bara nickade på huvudet. .
Det leendet hon gav mig kan inte beskrivas i ord.
Hon har garanterat mer användning av de tio kronorna än jag någonsin kommer ha.
Vet ni vad jag håller på med just nu? Jag tvättar. Ja, det är sant.
Även om jag inte riktigt kan tro det själv. Lixom jag, Mikkaela tvättar. Det händer bara inte. Tvättmaskinera borde vara klara om en halvtimma. . Om jag ska vara ärligt har jag inga större förhoppningar om att de ska vara hela eller omissfärgade. Rapport om hur äventyret slutade kommer i morgon, för snart ska jag & några brudar kolla på film.
Nästa vecka börjar jag jobba här nere i Nairobi. . .
Just nu lutar det åt att jag ska jobba med HIV positiva kvinnor som bor och lever i Kibera (slummen).
Det ska bli väldigt intressant!
(Är för övrigt hos min andra granne, Jessica idag.
Stackarna kommer aldrig få vara ifred)
Mikka, Magda alé alé
Idag saknar jag Magda. Massa.
Hon är en väldigt fin vän som jag alltid skrattar tillsammans med.
Jag kommer aldrig någonsin glömma när vi var Mc Donalds och åt Mc Chicken
och Magda säger att det smakar kyckling. . . Eller när vi var i Göteborg och skulle kolla på Elfsborg
"vilka konstiga dräkter de spelar i idag", då det visade sig vara småpojkar som tränade.
(Ja, hon har lite dålig syn på långt avstånd). Ett annat minne som jag minns väldigt klart är när vi tidigare iår var i Trelleborg, det var sannerligen en resa utan dess like, "Jag vill vara din Magdalena" eller när det visade sig att även hon gillade Kicki Danielssons låt. Då var lyckan total.
Jag kommer aldrig heller glömma när vi var i Turkiet, när Magda dansade på baren.
Det var en syn som hette duga. Inte visste jag att hon var så smidig. Det var nästan så jag blev lite avundsjuk.
En sak som jag absolut aldrig någonsin kommer glömma är alla gånger hon har tagit hand om mig.
Och tro mig det handlar inte om en eller två gånger, snarare ett tiotal. Men hon har gjort det utan att blinka, gång efter gång.
Hon är en fin vän den där Magdalena.
Det kvittar vilket humör jag är på, för när jag får syn på Magda så får jag automotaiskt ett leende på läpparna.
Det är till och med kul att åka och handla (som jag annars hatar), för hon kan ju faktiskt jobba. . .
Magda,
Om du är solen på sommaren, älskar jag solen
Om du är mörkret om vintern, älskar jag mörkret
Live from Kenya
Idag har jag varit ledig. Herrejösses, jag har haft fem lektioner sedan jag kom hit.
I morgon börjar jag inte förens 15:00 och slutar en timma senare. Helt okej för min del.
Nu har jag lyckats med att bli riktigt jävla förkyld, vilket inte är det minsta roligt. . .
Så nu har jag fått bosätta mig på Nadjas rum vilket hon nog är lite lagom glad över,
Internet fungerar nämligen inte i mitt rum. . .
Idag har jag, Jenny, Jessica, Nadja, Linn, Erika och Alexandra
varit ute på äventyr, nämligen på Jaja som är ett stort köpcenter.
Tyvärr är man inte på något vidare roligt humör när man är sjuk så jag hoppas innerligt att
jag blir frisk snart. Jag kan ju ffs inte missa min ridning på Onsdag eller dansen på torsdag.
På fredag så ska hela internatet iväg och campa. Det ska minsan bi en uplevelse som heter duga.
Vi alla ska bo i tält. Vilket jag har väldigt svårt för (eller vad säger du Mini?). Men jag ska försöka uppföra mig
som en mogen människa. . . För första gången. Bättre sent än aldrig, right?
Nu när jag är sjuk har jag passat på att ladda upp lite bilder:
http://hjartslag.bilddagboken.se/
Det kommer betydligt bättre bilder. . kanske redan i kväll.
Jag har något att komma hem till . .
Snart är det jul och du är hemma, jag som inte brukar längta efter vintern nu för tiden. men nu har vi en anledning.
Jag älskar Kenya och att vara här.
Men jag vet också vad jag har där hemma.
Även om jag inte är något vidare fan av just Sverige,
så avgudar jag mina vänner. Ni är otroliga.
En vecka i landet Kenya
Det var sannerligen en upplevelse som hette duga. Ni, mina väner,
vet att jag är väldigt rädd för djur. Idag däremot var det som ombytta roller.
Jag vågade till och med gå ut och fika mitt ute på savannen, de ni.
Klockan 09:30 begav vi oss in i parken. "Den som är kissnödig,
kissar nu för vi kan inte kissa senare". Jag kännde mig inte det minsta kissnödig när vi åkte så givetvis
satt jag kvar i bussen. Tio minuter senare blir jag självklart kissnödig. Hey, är någon förvånad?
När det gått en timme så kan jag knappt hålla mig mer. PO (internetföreståndare): Det är väldigt riskfyllt att stanna mitt här ute i parken.
Jag: Men om vi inte stannar så kommer det strax lukta kiss i hela bussen.
När jag hade kiss ända upp till halsen så stannade vi på en rastplats,
där det till och med fanns toalett, hallelujah!
Så efter ungefär två timmar i Nationalparken kunde jag börja njuta av utsikten.
Vi såg en krokodil, ett lejon, en noshörning, massa Zebror, Babianer och Giraffer.
Och jag fick så jävla bra kort. Okej, det var mest Nadja som fotade men det var iallafall min kamera.
Under resans gång kläckte Nadja även ur sig dagens citat:
"Jag hade den i munnen och sedan när jag slutade suga sprutade den bara."
Det hela handlade om att hon drack Mer och sedan råkade hon spilla på mina byxor. . .
Idag fick jag även se något som inte var lika roligt. . .nämligen en del av Kibera (Nairobis största slummområde).
Från vägen syntes rostiga skjul och hyddor. Det är då man inser hur bra man har det.
Snart ska vi ner till slummen och se allt med egna ögon. . .
Nu har jag varit här i Kenya en hel vecka. Alltså är det bara 15 veckor kvar innan jag ska åka hem till Sverige igen.
Jag saknar givetvis mna vänner och min familj där hemma. Men jag saknar inte Sverige. Inte det mista.
Jag trivs bra här på grusvägarna och bland alla lugna människor. "Nobody hurries in Africa".
Klockrenare än så blir det inte.
Nej, nu ska vi ut och grilla korv i regnet.
Ha det bra.
