Problemprinsessan

Efter nästan två veckor här hemma är det dags för nya äventyr igen.dag morgon bär det av till Kisumu, där vi ska få se hur kenyanerna på landsbyggden lever. Det ska bli rväldigt intressant, jag har valt att framför allt undersöka arbetsmarknanden. Se vad det finns för olika jobb om man är eller inte är utbildad.

Några har valt att leva som fiskare, de ska med andra ord ut och fiska och sedan försöka få sålt sin egen fångst.
Man kunde även välja utbildning, då får man åka runt till olika skolor med mera. Men som sagt, jag ska hålla mig till arbetsmarknaden.

Hemfärd blir det inte förens på fredag. efter det är vi hemma tills fredagen där på då det bär av till Masai Mara, där vi ska på safarihelg. Äntligen ska vi få se elefanter! Vi har hitills sett varenda jävla djur utom elefanter. 

Nu över till något helt annat. Jag är så otrolig glad över att IFK Göteborgs målvakt Bengt Andersson
ska sluta. Äntligen säger jag bara, som jag har väntat!
Nu ska jag fira med tårta!

Kan även berätta att jag efter tre dagar fortfarande har en jävla träningsvärk. Det är därför jag inte har uppdaterat bloggen på några dagar. Jag försöker helt enkelt undvika att gå i trappor. . .

07.30 i morse gick starten för 10 kilometers loppet på Nairobi Marathon.
Totalt deltog cirka 17 000 människor i alla lopp, så det tog ganska lång tid innan
man passerat startlinjen.  Sedan började det med att jag fick håll och mp3n dog. Härligt start på loppet!

38 minuter senare var jag i mål. En mil på 38 minuter är jävligt bra.
Tyvärr är inte jag så bra. Det visade sig att man tydligen skulle passera mållinjen och sedan springa en annan runda. Det missade i princip alla som deltog i loppet. Så istället sprang vi cirka åtta kilometer. 
Men vad fan, vi hade roligt!

Den 24/11 får vi en ny chans att visa vad vi går för, då är det nämligen Women´s aids run. Så nu är det bara att ligga i med löpträningen. Jag och Lisa har numera ett mål, år 2009 ska vi vinna Göteborgsvarvet. Men redan i vår ska vi springa halvmaraton.

Sist men inte minst vill jag säga att jag är jävligt imponerad
av de svenskar som sprang 2.1 mil. Otto var den första svensken och sprang på cirka 1 timma och 40 minuter. Det mina vänner, är fan inte dåligt.   

Gårdagskvällen spenderades tillsammans med min moster, hennes pojkvän och min söta kusin Emrik, hemma hos Göran som är lärare här på skolan. Det var riktigt roligt att träffa dem. Om några timmar ska vi iväg till Toymarket och då ska jag minsann visa hur man prutar.

Jag kommer hem till jul!
. . . på lite över två veckors semester.
Nytt hemfärdsdatum är istället 15 juni 2008.
Idag är det en av mina livs bästa dagar.
Ytterligare en drömm blev sann.
Jag ska få stanna i mitt älskade Afrika,
samtidigt som jag ska få åka hem några veckor för
 att träffa min saknade familj och mina underbara vänner.
Bättre blir det inte.

Tack alla som har gjort detta möjligt!

Som ni har märkt har det intekommit upp några fler bilder.
Det beror på att det trådlösa nätverket inte fungerar.
Efter helgen bravader kan jag lova att ni inte lär se fler nya bilder. . .

I lördags var det givetvis fest. Jag har kommit fram till att lugna helger är överskattat.
Det var riktigt kul på Pavement! Jag tänkte vara snäll och ta ett kort på mig tillsamman med hon som vaktade toaletterna. Jag vet hur klantig jag kan vara, därför håller jag alltid kameran i snöret.
"Äsh, jag har ju aldrig tappat den, nu ska jag ju bara ta en bild", tänkte jag.
Givetvis tappade jag den i marken & är numera kameralös.

Men jag hade i allafall en riktigt rolig kväll.

(Kanske borde jag tillägga att jag väl väl medveten om att detta skulle inträffa,
så när jag & Moisander var och köpte kameran. Köpte jag till en extra försäkring.
Ibland är jag bra smart.)

Idag har jag, Alexandra och Nadja velat förändra våra utseenden.
Vi begav oss till Nakumatt och köpte hårfärg. Då jag ville göra en radikal förändring
köpte jag röd hårfärg. Nu sitter jag här. I samma mörka hår. Suck.
Tror allt jag ska trösta mig med att klippa lugg. Fast jag vet att jag aldrig orkar fixa den.

Igår sa vi samma gamla vanliga visa "vi behöver en lugn helg".
Visst, vi har hemma igår. Men idag blir det raveparty.
Tyvärr måste man ha vitt på sig. Men är det dresscode så är det.

Åtta veckor sedan jag lämnade Sverige,

Nu ska jag ta och uppdatera er om min semester. Många läsare vet nog redan att jag avgudar Kenya, Nairobi och internatet. Men Mombasa mina vänner. Det är paradiset på jorden. Det går inte att beskriva, Mombasa måste upplevas.

Resan dit tog 21 timmar, detta inklusive tåg, båt, buss och lite stopp.  Jag bodde tillsammans med fem goa brudar i en stuga cirka 200 meter från havet. Stugan var väldigt välstädad och fin när vi kom dit. Vi lämnade den med en myrstack i köket (nej, jag skojar inte. Bildbevis kommer). Så kan det gå när sex tjejer lever ihop.

Första dagen spenderades mest på stranden, och eftersom det var lördag blev det givetvis utgång på kvällen.  Vo hade bestämt oss för att ha en lugn skön semestervekca och rena våra kroppar från allt festande. Riktigt så blev det inte.

Andra dagen kom vi på att vi minsann skulle göra Pina Colada. Varsitt glas tänker kanske ni. Vi gjorde tio liter. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Men här slänger vi inte bort sprit inte. Så det var bara att dricka på. Behöver jag ens nämna att jag aldrig mer kommer dricka Pina Colada?

Måndagen spenderade jag tillsammans med en fiskare och två brudar. Vi var iväg och snorklade i några grottor eller vad man ska kalla det. Givetvis var det hur häftigt som helst!

 Hela tisdagen befann vi oss på havet. Det var hur mysigt som helst. Vi såg massvis av delfiner. Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att inte trotsa mig Haj skräck och istället för att snorkla runt mitt ute på havet, skulle jag minsann stanna på båten. Men icke sa Nicke.

Jag satte på mig simfötter och helt plötsligt befann jag mig i vattnet. Om jag tyckte tisdagens snorkling var lyckad, vet jag inte vad jag ska kalla detta. Vi snorklade omkring bland korallreven, såg hur mycket häftiga fiskar, växter, djur och snäckor som helst. Det var verkligen en helt annan värld under vattnet.  Jag vet inte hur jag kan beskriva det, men ni som har chansen, ta den!

Efter cirka en timma så blev jag påmind av min rädsla för vatten så jag och några andra bestämde oss för att simma tillbaks till båten själva. Vi fick order om att hålla oss intill korallreven eftersom det kan finnas hajar med mera på det djupa vattnet. På väg tillbaks hamnar vi lite bortanför korallreven. Och gissa vad jag ser då? En haj! Eller rättare sagt jag trodde jag såg en haj. Mitt hjärta slutade slå och tro mig, jag har aldrig någonsin simmat på snabbt (jag brukar vara känd för att jag simmar så långsamt, men nu jävlar skulle de ha sett mig).  "Det är väl självaste fan om jag ska bli uppäten av en haj på tillbaka vägen". Som tur var överlevde jag. Men resten av resan befann jag mig ombord på båten.

Onsdag innebar fest.  Det var ju trots allt sista dagen på vår semester. Torsdag morgon vittnade om att det blev lite väl mycket fest för min del. Kan ju inte påstå att jag var speciellt road av vår bussresa till färjan. Att jag aldrig lär mig.

För att sammanfatta semestern lite kort: Det har varit en underbar resa. Mombasa är helt klart den vackraste platsen jag någonsin varit på. Vi har redan planer på att återvända. Dagarna bestod mest av sol och bad (ja, jag är numera svart). Den långa tågresan var en upplevelse för sig, helt klart något utöver det vanliga. Men nästa gång blir det flyget.

Hemma igen efter en fantastisk semester.
Ni får tills vidare nöja er med en, kanske två bilder.
http://hjartslag.bilddagboken.se/
för nu ska jag, Alexandra och Nadja i väg till Nakumatt.

Nu är det bara två ynka dagar kvar tills vi sticker iväg till Mombasa på semester. Vi transporterar oss med tåg, vilket kommer att ta minst tolv timmar. Men eftersom ingen bryr sig om tid här, så räknar jag att resan kommer åtminstone ta femton timmar. Då undrar ni hur jävla långt bort vi ska resa egentligen. Tro det eller ej, men det handlar om knappt 45 mil. Med andra ord går tåget inte speciellt snabbt.

Vi har som jag tidigare nämnt fått egna hus, det finns även tillgång till egen kock. Jag och brudarna ska nog göra vår egen mat istället. Okej, de ska nog göra vår mat. Jag är inte så bra i köket och mat förknippas med mitt sommarjobb. Jag vägrar helt enkelt!

Det kommer att bli en grym vecka. Nu får vi bara hoppas att regnperioden håller sig borta. Jessica måste se till att komma hem från sjukhuset också. Mombasa kan man inte missa. Det är ju en av årets absoluta höjdpunkter!

God morgon!

Igår spenderade jag som sagt min kväll hemma hos Per & Desirée (rektorn och min psykologi lärare). Jösses vilket mysigt hus. Innan det var dags för mat så satt vi runt elden utanför, vilket var ur mysigt som helst! Mitt i allt det mysiga ser vi att det blir helt mörkt i hela huset. Givetvis strömavbrott. Det händer flera gånger om dagen här i Kenya. Men till skillnad från Per & Desirée, har skolan generator.

Vi åt Tacos och till efterrätt blev det glass med chokladsås. Mums! Timmarna gick och fortfarande ingen ström. Därför blev det tyvärr ingen karaoke. Men vi roade oss med att sjunga själva, vilket gick alldeles utmärkt!

Precis när vi satte oss i bilen hem, så tänts givetvis huset igen. Vi beslutade ändå att ta karaoken någon annan kväll, dels hade vi väl plus att vissa hade åka till Casablanca.

Igår var det en lång natt. Det började med att jag gick ut och sprang 22.30-23.30,
jag kunde helt enkelt inte sova samt att jag var jävligt sur & besviken. Sedan kunde jag givetvis inte sova så jag satt och terroriserade min granne Nadja som satt och visade bilder från Urix. Vi kom på att människor kan fan se snygga ut om man vinklar dataskärmen på ett visst sätt. De ni!

Vår andra granne Jessica är mega sjuk. Givetvis höll vi henne sällskap till runt 02:00 i natt. Vår internatföreståndare PO var också med, jag diggar den gubben! Vi skippade att åka till sjukhuset i natt vilket nu har resulterat i att Jessica är inlagd med dropp. Tänker på dig vännen! Hoppas hon får komma hem snart. Igår bodde vi fem stycken i vår korridor, nu är det bara jag & Nadja kvar. Alla flyr på ett eller annat sätt mohaha.

Nu har jag precis varit på Impala och tränat som en jävla gris. Det är bara två små veckor kvar till Nairobi Marathon. Gulp. Men jag tror forfarande givetvis jag kommer vinna över alla kenyaner. Så jävla snabba kan de ju inte vara.

I morgon är vi lediga, då ska jag och många andra i väg till ett glasbruk. Resten av dagen kommer gå åt till att plugga Kiswahili, jag har nämligen prov på torsdag och jag fattar i princip ingenting. Eftersom vi är lediga i morogn så ska hela internatet hem till rektorn idag på Tacokväll! Känns knasigt att åka hem till rektorn, det händer ju inte direkt i Sverige. . .

Under min tid här har jag utlöst ett hat mot Sverige. Det förvånar mig.
jag har ju inte haft några större problem med att bo där under arton år,
fast då visste jag ju inte bättre.
Just nu får Sverige mig att vilja kräkas.

Swedish School Association
P. O. Box 21 324
00505, NAIROBI 

Där har ni min adress.

Igår hade jag en fullspäckad dag. Först bar det av till Village, som är ett stort köpcenter. Jag köpte ingenting, man blir snål när man har vant sig vid Toymarket (socondhand). . . Stress stress stress in i duschen, kläder och smink och sedan springa till bussen. Nu var det dags för teater. Vi såg Sorry, I Love You. Helt klart den roligaste teatern jag har varit på. Fast det är klart jag har inte varit på vidare många. Men hur som helst, den var kalas rolig!

Sedan var det bara att stressa vidare, upp i rummet för städkontroll, ner för trapporna och vidare till Pavement. givetvis var Svenska Skolan först på plats så vi passade på att käka pizza. Sedan öppnades själva klubben. Helt klart den finaste klubben vi varit på, bästa musik spelade det också. Men det var bara vi där. . HELA KVÄLLEN! Alla andra var på något Smirnofparty. Det hade tydligen varit 2000 pers där. Men vi fick göra det bästa av situationen och dansade som dårar.  Wihuuuu! exakt 00:00 firade vi isabelle som fyllde år! Grattis!

Det var så jävla skönt rent utsagt att inte vara bakis idag. Fast som allt annat förde det något negativt med sig, jag orkade inte vräka i mig av den goda brunchen. Men det blir dubbelt upp nästa helg! Just jävlar, då är vi ju på semester! På fredag bär det av till Mombasa en vecka, vilket innebär sol, bad, party och snorkla med Delfiner. Jag ska bo tillsammans med fem goa brudar, så det kommer bli en kanon semester!

http://hjartslag.bilddagboken.se/

Jag orkar oftast inte läsa tidningar. Jag vet redan att barn svälter, jag vet att det är krig, jag vet redan tusen olika sätt att banta och jag har redan hört hundratals politikers lögner. Men i morse skedde det.

Jag satt vid frukostbordet och bläddrade lite lagom nonchalant i tidningen Daily Nation (den 17/8 2007) då jag fann den. Ben Oumas artikel om sina första intryck av Sverige. Redan efter första raden piggnade jag till och kunde inte sluta läsa. Jag läste artikeln ett x-antal gånger och kunde inte sluta förvånas. Oumas artikel inspirerarade mig.

Jag tänkte därför göra ett försök att berätta om en vilsen Boråstös första intryck av Kenya. Den tjugofemte augusti, klockan 08.35 för att vara exakt, steg jag ur planet efter en mycket behaglig resa. Hjälp... for genom mitt huvud. Direkt när jag hade klivit av planet möttes jag av ett gäng vakter. Nej, nu menar jag inte obeväpnade Securitasvakter. Vakterna bar vapen, inte små pistoler, utan rejäla gevär. Hjärtat höll mer eller mindre på att flyga ut ur halsgropen på mig.

Svenska skolans skolbuss hämtade mig och utmed vägen insåg jag sannerligen hur långt bort från Sverige jag befann mig. Jag, stadstjejen som lägger alla mina pengar på kläder och smink, såg bara ödemark överallt. "Säg att jag drömmer" mumlade jag lite tyst för mig själv. Men icke sa Nicke. Jag var i Afrika.

"Var är gång och cykelbanorna, var är all asfalt?" undrade jag. I Kenya transporterar man sig antingen med Matatos som är privata minibussar vars budskap verkar lyda: "in med så många som möjligt och sedan in med några till. . "...eller så tar man sig till fots på sandliknande stigar. Nu förstår jag vaför mamma hindrade mig från att packa ner mina pumps.

Trafiken var bland det första jag tänkte på. Den är inte att leka med. Ouma tog upp att "everyone obeys traffic rules, including trams, buses, pedestrians and cyklists" i Sverige. Så är det inte i Kenya. Här trycker man gasen i botten och håller tummarna för att överleva. Bilarnas avgasrör hostar ut stora svarta dieselmoln och andnöden ligger nära tillhands. I Kenya kör man dessutom, till skillnad från Sverige, på "fel sida". Detta har jag dock knappt märkt av, trots att jag tog körkort bara några dagar innan jag åkte hit. Tolka det hur ni vill.

Ouma påpekade att det var få soldagar under hans tid i Sverige. Jag och mina klasskamrater tog för givet att Kenya var en synonym till sol och bad. (Minns ni hur avundsjuka ni var?). Jag packade ner flera flaskor solskyddsfaktor och hela sommargarderoben. Tyvärr kan jag glädja mina vänner i Sverige att jag tagit det såkallade Boråsvädret (regn, regn och åter regn) med mig. Nåja, jag kanske inte fick vädret. . . Men de kan sitta där på Rådhuset och betala över femtio kronor för en öl. Själv köper jag en öl för knappt en tia, både på klubbar och i mataffärer. Ouma hade rätt nu när han skrev " At the price up to 50 glass and one being equal to Sh10, it means buying a glass of beer at Sh500, (50 svenska kronor) much higher than many five-star hotels in Kenya".

I sin artikel "Dogs with their owners in town" skriver Ouma att:"With babies to cheer Swedes up, they walk their dogs". Visst, han kanske har en poäng i att det finns många hundar i Sverige, men här i Kenya kryllar det sannerligen av barn, i varuhusen, på gatorna, bakom buskarna, på ställen där du minst anar det. För alla dessa barn är det dock ingen självklarhet att känna mättnad efter de ätit. Hälften av Kenyas befolkningen går till sängs med kurrande magar. Något som är betänkvärt varje gång man själv klagar på den mat som serveras.

Slumområdet Kibera ligger ett ögonkast från skolan. Där står människor i meterlånga köer för att hämta lite vanligt dricksvatten. Många vet nog inte ens hur de ska överleva morgondagen. Trots mycket elände upplever jag att människorna här är så mycket trevligare och positivare än vad jag någonsin kännt att svenskarna är. Om man frågar en kenyan hur han eller hon mår så får man garanterat alltid samma svar, allt är bra. De hyllar livet istället för att sörja den död som för många ligger runt hörnet. Det är i alla fall min uppfattning så här långt och jag tror inte den kommer att förändras.

Slutligen vill jag skriva att jag har ändrat mig. Jag kommer att läsa tidningen i fortsättningen, varje dag. Även om jag redan visste att barn svälter så har jag nu sett det med egna ögon. Nu vill jag se hur omvärlden skildrar det jag faktiskt vet något om. Jag vill kunna läsa om politikernas lögner och kunna säga att så är det inte i verkligheten. Ni genomför inte det ni lovar. Jag har konkreta bevis. Tack Ben Ouma för att din artikel fick mig intresserad, inte bara för min eget skrivandes skull, utan också för mitt återupplivade intresse av medias skildring av världen.