Problemprinsessan

Återigen är jag kass på att uppdatera, trots detta spenderar jag alldeles för många timmar framför datorn varje dag. Ni vet nog redan hur läget i Kenya är, idag blev ytterligare en politiker dödad, frågan är om det här är början eller slutet på något tragiskt? Personligen ser jag inte hur man ska få ett slut på detta. Givetvis hoppas jag att jag har fel!

Idag har jag i alla fall haft en underbar ledig dag. Mitt schema denna termin är mer än perfekt, några dagar ledigt, annars en till två lektioner per dag. Idag har jag och mina brudar varit och fikat, jag måste erkänna att jag har skaffat ett nytt beroende. . denna gången är det iskaffe, med mjölk och sirap, väldigt onödigt, då jag alltid har hatat kaffe.

När vi kom tillbaks var jag så otroligt badsugen så jag slängde mig i poolen, efter många om och men fick jag även med mig Jess, som lärde mig att dyka! Helt oväntat kom våra vi-älskar-att-vara-inomhus- grannar (Nadja & Alex) och gjorde oss sällskap. Mycket skratt och knasiga kort som ni tyvärr aldrig kommer att få se.

Hela kvällen har jag spenderat framför datorn och försökt skriva en saga. I morgon bitti ska jag vara sagotant, det kan inte sluta annat än i  katastrof, men ibland får man se till att bjuda lite på sig själv!

I morgon är det äntligen helg igen, vilket innebär fest! Jag är som vanligt väldigt laddad, dock ska jag ta det betydligt lugnare denna helg. Det blir alltså inget porrdansande framför spegeln tillsammans med Nadja till "jag är en tuff brud i lyxförpackning". Men förra helgen var det faktiskt (tro det eller ej) inte jag som var värst. . .

Nu ska sagotanten gå och få sin välbehövliga skönhetssömn, det blev lite för lite av den i natt. Vi satt i korridoren och recenserade filmer klockan 01:00 i natt. På tal om det, jag har blivit ett jävla filmfreak, ser minst en film om dagen. Igår såg jag Casablanca och Breakfast at Tiffany's. . . Trodde först att det hade blivit fel på datorn när Casablanca var svartvit, sedan insåg jag att det är ju för fan Alex (hon älskar allt som inte hänt de senaste 40 åren) favoritfilm, då insåg jag att allt var precis som det skulle.

Idag känns allt motigt och jobbigt. Redan igårkväll fick vi uppgifter om att man varken kommer in eller ut ur slummområdet Kibera samt att skottlossningar sker. De går även in i hus och rensar kikuyus. 

Jag tror att det är svårt för oss som lever i denna idyll till skolområde att förstå att vi befinner oss i ett land som ligger i ruiner. Idag har vi hört så många skott att vi slutat räkna....

Sanningen börjar komma ikapp en. Stämningen är tryckt. Den kenyanska personalen ler men man ser oroligheten i deras ögon. Solen skiner som aldrig förr men utanför murarna regnar det. Det regnar skott. 

Vissa har tagit beslutet att åka hem. Det känns som att man räknar ner. "Och så var vi bara................." 

Ovanstående inlägg har jag hämtat från underbara Jess, www.jessjess.se.
Jag kunde helt enkelt inte ha sagt det bättre själv.

Aftonbladet är kanske inte världens mest tillförlitliga källa,
men denna gången verkar de i alla fall ha rätt:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1715001.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1712200.ab

http://www.bt.se/nyheter/tt_utrikes/kenyansk-politiker-ihjalskjuten(453157).gm

http://www.regeringen.se/sb/d/10036/a/96860

UD: Fakta: Avrådan från resor

"På grund av det allvarliga säkerhetsläget som uppstått efter valet den 27 december 2007 avråder Utrikesdepartementet tills vidare från icke nödvändiga resor till Kenya. Även om situationen på vissa håll kan förefalla lugn på ytan finns det starka spänningar i landet. Den politiska krisen är olöst och det finns risk för snabbt uppblossande oroligheter."

Igår kväll fick vi reda av en av våra lärare att det nu varken går att komma in eller ut ur Kibera. Jag tycker det börjar gå för långt nu. Handlar det verkligen fortfarande om valet? Det känns som det är på väg mot etiska rensningar. Även om jag inte påverkas av själva våldet är det givetvis jobbigt för mig att sitta här mitt i Kenya helt hjälplös, öppna tidningar och läsa vad som pågår bara några kilometer härifrån.

Precis när jag skulle avsluta detta inlägg hör jag ett jävla liv utanför, givetvis går jag till vakterna för att undersöka saken. Demonstrationerna har åter tagit fart och den kenyanska personalen på skolan säger att de är på väg till Kibera.

Jaha, då blir det nog en dag innanför skolans murar, dock är det precis vad jag behöver då jag har väldigt mycket att göra. Återigen, även om jag befinner mig mitt i kaoset så är jag inte inblandad och
 lever så tryggt man kan göra här i Kenya.

Kort och gott: Ni behöver INTE oroa er för mig!
Det är de fattiga kenyanerna som påverkar av situationen.

Om 9 dagar bär det av för att bestiga Mt Kenya. .
Jag är inte så laddad som jag borde, men jag hoppas att vinnarskallen snart infinner sig.
Tränar gör jag i alla fall, i morse bar det av till gymmet och i kväll blir det en promenad
på tennisbanan med ryggsäck och hantlar, det lär sannerligen bli en syn!

Idag är det två veckor sedan jag vinkade hejdå till Sverige, mamma och Dennis på flygplatsen.
Det känns väldigt bra att vara här, jag har verkligen kommit in i Kenya igen och går ständigt runt och ler.

Om man kan vara kär i ett land, så är jag garanterat det.

Igår spenderade jag dagen tillsammans med Lisa, Anna, Maja och Idag, alltså inte med mina vanliga tjejer, men jag hade det väldigt bra ändå. Först var vi och shoppade loss på Toymarket som hade ovanligt bra utbud. Efter det promenerade vi till det stora köpcentret Yaya där i princip samtliga flickor skulle vaxa sig. Detta är dock inget för mig så jag promenerade runt och kikade lite. Tro det eller ej, jag gick ut tomhänt därifrån. . .

Kvällen var alldeles för lugn för min smak, givetvis fanns det en anledning till detta. Klockan 08:30 i morse var det nämligen dags att vandra upp för Ngong Hills, som är väldigt höga kullar. Idag har jag varit högre upp än  Kebnekaise. Tro det eller ej, vi var ovanför de närmaste molnen. Vandringen tog cirka fyra timmar, dum som jag är hade jag ännu inte införskaffat mina kängor som jag ska ha till MT Kenya om en och en halv vecka men jag gick åtminstone med en tung ryggsäck på ryggen.

Nu i efterhand är det lätt att säga att det inte var det minsta jobbigt, tyvärr var jag inte riktigt lika kaxig när vi skulle gå upp för alla branta backar. Men jag lyckades ta mig i mål som en av de första, uthålligheten är det med andra ord inget fel på! jag var så lättad att vi slapp stöta på några bufflar, även om vi hade med oss vakter med gevär så var jag allt lite orolig. Inga bufflar alltså, men vet ni vad jag såg? För första gången såg jag en livslevande Kameleont. 

Om en och en halv vecka ska jag vandra upp för nya höjder.
Denna gången blir det Afrikas näst högsta berg, MT Kenya. . .

Jag trodde läget i Kenya började lugna ner sig. Jag hade fel.

Det har varit "hyfsat lugnt" i Nairobi i veckan men tydligen inte i hela landet.

"Utegångsförbud i Nakuru", skriver samtliga tidningar idag.

Nakuru ligger cirka 15 mil från Nairobi och anledningen till utegångsförbudet är att det igår dödades sex personer.

Tar detta aldrig slut ?

Ibland undrar jag vad det är med mig. Jag sitter här och mår pyton och mitt i allt börjar jag tänka på att jag tar studenten om knappt fyra månader. Då kommer tolv års skola vara över. Vad i helvete händer då? Ska jag bo i Sverige? Ska jag jobba, och med vad i så fall? Borde jag flytta hemifrån? Ska jag ha någon bil? Borde jag följa strömmen och börja på högskolan trots att jag inte vill? Ska jag fortsätta bo i Kenya?  
Vad i helvete vill jag med mitt liv?

Helt plötsligt har jag så många möjligheter, innan har jag alltid vetat att det är skolan som gäller. Men nu är jag fri att göra vad fan jag vill.  

Just nu känns det som om jag kommer vara i Sverige över sommarn, åka till Båstad, Falsterbo och bara ha det jävligt bra. Sedan får det nog bära av ut i världen igen. Vart vet jag inte, men Kenya är absolut ett alternativ. Jag är så förbannat rädd för att bli kvar i lilla Borås i resten av mitt liv. Visst, det är en fin stad med världens bästa människor, men jag vill ut i världen och leva livet innan mitt Svensson liv med hund, Volvo, man och barn börjar.

Idag har jag en sjukt bra dag och givetvis kan jag inte låta bli att dela med mig av den.
Det började i morse med att jag fick reda på att jag var med i BT, för detta kommer jag få 300 kronor av skolan, vilket inte är fy skam. Jag fick även betyg i religion och som väntat blev det MVG. Hittills har jag bara fått två betyg och båda har varit MVG, så jag antar att jag inte kan vara något annat än nöjd.

Höstterminen slutade idag och detta firade jag med att köpa mig en dyr, men väldigt fin väska som jag spanat in alldeles för länge. Äntligen fick den följa med mig hem! Jag har dessutom fått lön från mitt sommarjobb, de hade tydligen gett mig för lite pengar i somras. . . Pengar välkomnas alltid!

Här i Nairobi har det varit galet bra väder vilket innebär sol och bad för mig och Jessica. Kvinnorna från Kibera kom och hälsade på oss här på skolan, jag var snäll och skänkte kläder med mera. De blev så glada att hälften hade varit nog. Som sagt kan vi fortfarande inte åka och praktisera i Kibera och kommer nog inte kunna göra det på ett bra tag. . . Kvinnorna arbetar inte ens själva än. Det var i alla fall underbart att få krama om dem och veta att de mår bra. De hade bett för oss hela julen att vi hade haft det bra och under den korta stunden vi träffades sa de "God bless you" minst tio gånger. Underbara människor!

Nu är det snart dags att börja göra sig i ordning för i kväll blir det utgång!

Idag är jag och min krönika med i BT, wihuu!

Jag tror bestämt det börjar lugna ner sig här i Kenya. . .
Igår blåstes demonstrationerna av och tro det eller ej,
Kofi Annan lyckades få Kibaki & Odinga att träffas, något som inte hänt förens innan valet.
Än är problemet inte löst,
men det ser betydligt ljusare ut.

Mikkaela säger:

Hur var det på jobbet igår?

Andreas - säger:

jo då kul som tusan

Andreas - säger:

men idag känns det som man är bakfull som fan

Mikkaela säger:

häärligt

Mikkaela säger:

haha för att du lekt så?

Andreas - säger:

näe

Andreas - säger:

för att jag varit med annica hela natten

Mikkaela säger:

söpit te ett ?

Andreas - säger:

näe fan heller

Andreas - säger:

men de känndes som man supit som fan

Andreas - säger:

Annica kör tidningar mitt i natten

Andreas - säger:

och jag har lovat sen i somras att jag skulle åka med en gång

Andreas - säger:

så åksjuk som jag blev i natt har jag aldrig varit i hela mitt liv

Andreas - säger:

här hade jag tänkt ha en trevlig natt med fika och kaffe

Andreas - säger:

höll på och spy bara jag tänkte på mat

jag fick fan gå ut på esplanaden och gå

Andreas - säger:

luktade ju ffs trycksvärta i hela jävla bilen

Andreas - säger:

Men fatta, man mår skit illa. upp och ner för trottoarerna med en jävla biljävel, sen ska kan man ju köra fort som tusan också, eftersom det inte är ngn trafik

Mikkaela säger:

 ska du åka med snart igen?

Andreas - säger:

Idag hörde jag totalt fem tårgasskott och helikoptrar åkte runt, bilar har tutat och trafiken förflyttades till vägen utanför skolan då det var demonstrationer på stora vägen.  Eftermiddagen verkar ha varit hyfsat lugn. Jag och mina vänner fick i alla fall gå till Junction, vårt köpcenter som ligger i närheten av skolan.

Idag var det egentligen inte annonserat att det skulle vara demonstrationer utan manifestation att minnas kravallernas offer, men det verkar ju ha urartat. I morgon däremot är det dags för nya massdemonstrationer. . .

Kofi Annan anlände igår, han har sannerligen ingen lätt uppgift framför sig. . .

Många undrar nog hur läget i Kenya är. Efter förra veckans demonstrationer som inte ledde till ett jävla piss har nu ODM (Odingas parti) gått ut och uppmanat folket till att fortsätta demonstrera varje onsdag-fredag tills det blir nyval. Så imorgon blir det nog en dag innanför murarna, men det är inte fy skam det heller!

Jag är för tillfället världens sämsta bloggare, jag vet! Till mitt försvar kan jag bara säga att jag har väldigt mycket att stå i så här i slutet av terminen. Men i helgen lovar jag att återgå till mitt gamla vanliga jag.

I söndag var jag i Nairobi nationalpark, gissa hur många som var med? Det var bara jag från internatet, skandal! Veronica och Kalle som är boardingföräldrar var också med samt deras barn. Innan vi åkte till parken så var vi på ett elefantcenter där skötare tar hand om elefant ungar som har förlorat sina föräldrar av olika anledningar. Det var helt sjukt häftigt, jag var mindre än en halv meter ifrån en livs levande elefant (och nej, det var inget galler emellan, de visar upp elefanterna en gång om daget). Även nationalparken var väldigt kul, men cirka 90 procent av tiden satt vi fast i leran mitt ute i parken. Det fanns inte en bil så långt ögat nådde vilket ledde till att Veronica och Kalle fick gå ut och försöka få loss bilen medan jag fick agera lektant. Jag underhöll Ivan 4, Erika 3 och Ellna 6. Det gick som på räls och mitt själförtroende höjdes, jag och barn brukar inte vara någon bra kombination, om det inte gäller mina ridelever.  

Till slut kom det en bil som bogserade oss, det hela slutade med att den bilen körde ner i diket. Vi såg inte speciellt mycket djur (flodhäst, giraffer, antiloper, bufflar och fåglar) men tro mig, j
ag kommer aldrig någonsin glömma det besöket!

(Här skulle alla mina hundratals bilder vara som jag fotade med Alex kamera,
men hennes föräldrar råkade ta med sig laddaren hem till Sverige. . .)

Igår var det sista dagen Odingas anhängare skulle demonstrera,
vi får väl se hur det blir med den saken. Hur som helst var det inte speciellt lugnt i Kibera. I morse när jag öppnade tidningen kunde man se att de har förstört hela järnvägsrälsen som i vanliga fall går rakt igenom Kibera. Detta kommer innebära stora problem eftersom det mer eller inte mindre inte finns någon annan räls.
De kenyanska tidningarna uppger att 16 människor blev skjutna och att 4 stycken dödades i Kibera igår, en av dem var en 15 årig flicka. . .

Trots detta fick vi faktiskt åka till två stora köpcentrum igår, det var härligt att bara komma utanför murarna lite, även om vi hela tiden färdades i buss. Tro det eller ej, men jag har faktiskt börjat hålla riktigt bra i mina pengar. Igår köpte jag endast världens snyggaste trosor. Det blev tyvärr ingen utgång under kvällen, vilket är förståligt, men vi hade förbannat kul ändå, men det får ni läsa om i ett annat inlägg.

Torsdag:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=733830

Onsdag:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=733377

Nyss kom Alex och Nadja inspringandes "vi har anmält oss till högskoleprovet". . .

Jessica ropar på mig: "kom Mikkaela, vi går också och anmäler oss".

Nej. Jag tänker inte göra något jävla högskoleprov och nej, jag tänker inte börja på högskolan i alla fall inte nu, antagligen aldrig. "Du om någon borde ju börja, du är ju så bra i skolan och har så bra betyg", alltid samma snack från både släktingar och vänner. Jag är så jävla trött på att höra om den förbannade jävla högskolan att jag nu en gång för alla tänker berätta för er att jag INTE tänker plugga. Jag är bra i skolan, har hyfsade betyg och jag tycker det är kul, men jag tycker att tolv år räcker, punkt slut!

Jag vill inte bli en av alla de som fastnar i skolbänken och aldrig kan göra något impulsivt. När jag har tagit studenten vill jag känna att jag kan göra precis vad jag vill, när jag vill, inte börja planera för vad jag ska göra om fyra år då jag gått klart skolan och har skulder upp över öronen. Jag vill ut och resa, kanske några månader till London och efter det någon helt annanstans, kanske Kenya, träffa nya människor och bara leva livet!

Jag kommer kanske inte ha världens bästa och roligaste jobb eller tjäna 30 000 i månaden.

Men medan ni sitter där i skolbänken så är det jag som är ute och lever livet.

Det här är fan inte sant, knappt en timme efter att jag hade börjat skriva på detta inlägget hade vi möte med rektorn. . .Gissa vad han delade ut? Högskolekatalogen och massa papper. Jag tog mitt pick och pack och gick därifrån och slängde papperena i närmaste papperskorg.

Nu har jag precis haft Kiswahili lektion med Lazarus, vi passade på att diskutera läget och om vad han tror kommer hända. Igår när han hade varit på väg hem så tänkte han: "det verkar inte vara några demonstrationer idag". Strax efter det ser han röken och alla människor, polisen använde tårgas och alla bara sprang som galningar. "Jag sprang som en antilop", om det inte hade kommit en matato hade det gått riktigt illa berättade Lazarus. Det var nästan så att tårarna började rinna när han berättade detta, då tillägger han: när jag kom hem kunde jag inte sluta skratta. Det är så typiskt Lazarus. Fast jag hade säkert gjort detsamma, jag hade skrattat åt hur jävla sjukt det här är.

Många tror säkert att det bara är män som är ute och demonstrerar men så är inte fallet säger Lazarus, även kvinnor och barn är ute och de behandlas precis på samma sätt av poliserna. Han hade hört att ett flertal barn hade blivit skjutna i Kibera igår.  Jag såg själv bilder i tidningen idag när ett barn är på väg att få stryk av en militär, de visade även bilder på människor som hoppar på bilar och personer som går runt och tänder på bilar, hus, med mera.

Detta är så jävla sjukt. Jag befinner mig i Kenya, tjugo minuter i från allt och märker inte av något (okej, jag hör skott och ser människor sitta på lastbilsflak), sedan när jag öppnar tidningarna får man se ett helt annat Kenya. Hur ska detta sluta?

Jag frågade Lazarus och han säger att det kommer fortsätta så länge inte Kibaki och Odinga pratar med varandra och kommer fram till en lösning. Man tänker ofta: kan dem bara inte sluta? Men om Kibaki kommer undan med detta, så visar folket att det är accepterat att fuska och så kommer en annan person till nästa val och gör likadant igen. Lazarus berättade att både Kibaki och Odinga har fuskat, men Odinga gjorde det betydligt snyggare än Kibaki som valde att fuska i slutet vilket ledde till att allt blev väldigt uppenbart. Lazarus berättade om hur det var när den förra presidenten fuskade (det verkar jämt förekomma i de kenyanska valen) och sa att Kibaki borde tagit hjälp av honom för han var/är en mästare på att fuska.

 Jag frågade också om folk verkligen vill se någon av Kibaki och Odinga som president efter detta, han trodde folk egentligen skulle vilja ha !!!! men sedan han accepterade att bli vicepresident har han ju mer eller mindre ställt sig på Kibakis sida.

Det måste ske en lösning snart, det här är inte hållbart. Varken för kenyanerna eller oss på svenska skolan. Stämningen på skolan är väl inte på topp om man säger så, vi kan inte gå ut och så vidare, mig berör det inte för fem öre, men tänk då de som mer eller mindre suttit inne sedan jullovet började för över en månad sedan. Inte konstigt att folk klättrar upp på taket. . .

Jag vet inte vad som är bäst, eller vad som bör göras.

Men en sak vet jag, det kan inte fortsätta såhär,

folk vågar sig inte ut, det finns inte tillräckligt med mat,

250 000 människor har blivit hemlösa och över 600 personer har hittills blivit dödade.

Något är väldigt, väldigt fel!

Demonstrationerna igår gick hyfsat lugnt till, om man jämför med vad vi hade förberett oss på. Igår hade fem personer i Kibera blivit dödade av kenyansk polis, folk hade hoppat på bilar och bränt lite, men värst var det i Kiusumu och Mombasa som ligger cirka 40 mil bortanför huvudstaden Nairobi (där jag är bosatt).  Jag vet inte riktigt vad medierna i Sverige säger för tillfället men det känns som de försökt vinkla nyheterna och visat det absolut värsta. Jag påstår inte att det är fel, men man får heller inte glömma av att visa andra delar av Kenya som inte märker av detta alls. Vi som bor på skolan har till exempel nästan inte märkt av någonting av demonstrationerna, ändå bor vi bara tjugo minuter från Nairobi där demonstrationerna skulle hållas.

Jag vet att jag är för jävla dålig på att uppdatera nuförtiden men jag har så jädrans mycket att göra rent utsagt. Igår öppnades Parlamentet här i Nairobi, något som verkar ha gått hyfsat lugnt till.  Från och med i dag fram tills på fredag ska det vara demonstrationer i landet så skolan har stängt, jag hann inte ens med att göra ett glädjetjut innan rektorn känslokallt fortsatte: "ni som bor på internatet kan dock ha lektioner precis som vanligt". .  Jaha, så var det med det.

Så i morse var det bara att pallra sig upp till Kiswahili lektionen, något som jag och tre andra var ensamma om. Jag har fått ett nytt smeknamn av Lazarus: Mickey kallas jag numera, även Alva fick ett nytt namn, han tyckte nämligen hennes var för kort så numera heter Alva, Alovera. 

Igår var det en jävla massa människor på Nakumatt (vår affär), folk bunkrade upp med mat inför demonstrationerna. Vi har ännu inte fått utegångsförbud så demonstrationerna borde än så länge vara under kontroll.

Förresten, vet ni vad? Det har regnat som in i helvete här under natten och i morse. Det ska det verkligen inte göra nu i Januari, jag antar att jag återigen har tagit med mig Borås vädret. Suck. Dumma regn lämna mig ifred!

Sverige, Sverige, Sverige, nu har jag gett mig av igen. Det var betydigt svårare att kliva på planet denna gången, inte för att jag inte ville åka, utan för jag har haft helt fantastiska veckor, helt klart de roligaste veckorna i Sverige, någonsin! Det har varit mycket fest, ett jävla flygande till höger och vänster och alldeles jävla underbart!

Tack alla underbara vänner, släktingar och sist men inte minst mamma och pappa som gjorde mina veckor i Borås oslagbara. Nu var det meningen att jag skulle runda av med

Inga namn nämnda,
inga hjärtan klämda.

Men så blir det inte. . .

Jag har nämligen tre vänner som jag vill ge ett särskilt tack till: Bamse, Magda och Dennis. Jag kommer sakna er otroligt mycket. . . Bamse för att hon festar som jag (tro mig, det är sällsynt) och vi har alltid riktigt kul ihop, vi är en klass för sig kan man säga. Magda kommer jag sakna för att hon är just Magda, min vapendragare och en av mina absolut bästa vänner, som får mig att skratta så tårarna sprutar, Mikka & Magda, det är så det ska vara helt enkelt. Dennis har nästan alltid varit och kommer alltid vara min bästa vän, så de så.

Nu är jag åter tillbaks i mitt älskade Kenya och i samma stund som planet tog i marken återfann jag mitt Kenyaleende. Det är något med detta landet som gör att jag inte kan sluta le. Jag antar att jag efter fem månader fortfarande lever kvar i förälskelse fasen som i oktober borde ha utbytts mot hemlängtan enligt min psykologi lärare.

Efter att ha väntat en bra stund på flygplatsen dök äntligen vår chaufför och vår kenyanska vän Chris upp, som sagt det finns inga tider i Kenya. Om någon kom i dit till något skulle folk bli förvånade. Det är verkligen Hakuna Matata här.  Efter att vi (jag, Nadja, Jessica och Alexandra) hade uppdaterat varandra om vad som hänt sedan sist, släpade jag med mig Nadja ut på en promenad i det underbara vädret (solen skiner, klarblå himmel och det är betydligt varmare än innan jul).

Ser jag några förändringar sedan sist? Vårt älskade Toymarket där vi inhandlar alla våra secondhand grejer finns mer eller mindre inte kvar, förhoppningsvis bygger de upp det igen när allt är över.  Det är väldigt mycket beväpnade poliser och militärer överallt, det är lite ovanligt att se kvinnor gå med stora gevär under armen, det brukar oftast vara män som gör det i vanliga fall. Det verkar inte bli någon fortsatt praktik på kvinnogruppen i Kibera, det är för ostabilt att åka dit som det ser ut nu. . .

Annars har jag hittills inte märkt några större skillnader, det är långa bilköer, massa avgaser, Hakuna Matata livsstilen och helt jävla underbart, precis som vanligt.

Om knappt tre timmar är det dags att åka till flygplatsen. . .

Om exakt 48 timmar sitter jag just nu på flyget till Amsterdam för att
träffa min granne Jessica och sedan bär det av till mitt älskade Kenya.
Jag finner inga ord för att beskriva känslan, jag vill bara slå volter av glädje,
nu bär det av igen. . .  Jag ska till Kenya chalalalala!

Den 28:e augusti skrev jag bland annat följande i min dagbok: "Jag kommer inte inte vilja åka hem till jul,
jag vill stanna här tills i sommar". Då fanns det först och främst inte tillräckligt med pengar, sedan trodde varken jag eller någon annan att kommunen skulle godkänna ännu en termin. Men se, även det omöjliga kan bli möjligt!

Det finns dock en sak som drar ner mitt humör lite, saker och ting kommer inte vara som det var i Kenya. Ärligt talat vet jag inte hur något ser ut eller hur saker och ting kommer att bli, men en sak vet jag, jag vill tillbaka till varje pris. Trots att det gått ett ganska bra tag sedan det var val så har de fortfarande inte löst situationen. . . För några timmar sedan gick nyheterna ut och meddelade att det kommer bli tre dagars demonstrationer med start på onsdag, så jag antar att det blir några dagar inne på skolan, men vad gör det? Nu kommer jag återigen bosätta mig hos Nadja, dagarna kommer bestå av flumm och skrattattacker tillsammans med mina brudar (Nadja, Jessica och Alexandra).

Det kommer bli en galen vår
och om knappt fem månader kliver vi ut ur skolbussen sjungandes:
"För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra"

Jag och min vän Sara som också bor och studerar på Svenska skolan i Nariobi
försöker se saker och ting väldigt positivt, här kommer ett exempel från vår diskussion
om vår kära och trogna Majstant.

Jag: Undra hur Majstanten har det?
Sara: Oj, henne har jag inte ens tänkt på. .
Jag: Det har jag!
Sara: jaa men lilla majstanten!! Men man blir hungrig av att demonstrera

Nu kan det väl inte ha ungått någon om vad som pågår i Kenya,
idag fick jag ett mail av rektorn angående att skolstarten skjuts upp tills på onsdag,
trots detta vill han inte att vi i Sverige lämnar landet förens nästa helg. 

Det innbär bara ett litet problem för min del. . . Smart som jag är köpte jag inte till ett försäkringsskydd utan anledningen:"Jag kommer sitta på planet även om jag så har brutit båda benen, jag behöver ingen försäkring".
Så lät det när jag bokade min biljett, jag hade väl aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat förutspå att något sånt här skulle inträffa. Nu har jag i allafall lärt mig en läxa, aldrig mer köpa resor utan avbeställningsskydd.

07:10 stod Izza utanför och väntade på att jag skulle komma utspringande så att vi skulle
kunna ge oss av till stallet. Jag red på världens finaste pålle, givetvis Nietzsche, han var så duktig och glad så.
Efter ridpasset blev det frukost i cafeterian med Izza, vilket alltid är lika mysigt. . 

Flyger hem i Izzas Golf och in i duschen, nu jävlar väntar Göteborg tillsammans med Moisander och Bamse.
Vi fick dåliga platser på tåget, detta gnällde jag väldigt mycket över. Jag anser att jag borde få åka första klass, så de så! Väl framme i Göteborg med ryggsmärtor efter den förbannade jävla stolen började shoppandet. Jag flög in i H&M butiker för att äntligen köpa min efterlängtade Hello Kitty regnjacka, så blev inte fallet då jag varken har storlek 34 eller 36. För att trösta mig så köpte jag ett vitt/guldigt Hello Kitty linne istället. . . 

Framåt eftermiddagen fick vi fint besök i form av Zandra, som precis kommit hem från pojkvännen i Danmark. Det är roligt att vara vän med Zandra, för det har alltid hänt något, hon är till exempel den enda kompis jag alltid måste fråga om hon fortfarande har pojkvän. .  oftast brukar svaret bli nej, men ibland så. Jag tycker om Zandra, hon är ganska lik mig, en gång minndes vi inte ens att vi hade varit på samma fest trots att vi hade umgåtts massa på kvällen. Det är ungefär så jag och Zandra fungerar.

På tåget hem fick vi lika dåliga platser. Nästa gång är det jag som tar bussen. Skyndade oss till bussen som skulle ta oss till John-John, givetvis missade vi den så vi passade på att spendera våra sista pengar på Face rea.  Till slut kom vi äntligen till John-John, det var inte alls så stelt som vi hade trott, det hände ju som sagt lite saker på nyår. . . Men nu är vi alla redo för nya äventyr.

Kom hem till mamma och plötsligt förvandlades min fina dag till en kväll med ångest.
Givetvis handlade det om Kenya och att det finns en risk att jag inte kommer kunna åka dit,
sedan rann tårarna och jag var dum: "Jag åker hellre till Kenya och offrar mitt liv än stannar här".
Sedan blev resten av kvällen bara fel. Jag hade panik. Tanken på att stanna här gör mig spyfärdig.
Jag älskar min släkt, mina vänner och allt som jag har här i Borås,
men jag och Kenya är inte värdiga med varandra.
Inte på långa vägar.

Avslutningsvis kommer här ett litet citat från dagens resa:
Moisander (till bamse): Det är klart du inte märker någon skillnad mellan grejer,
du skulle inte ens märka om du blev våldtagen. . . Typ bara "va, var jag inte med på det?"

Min vän Miahabu som har varit i Kenya under hela valet
berättar med egna ord om läget:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=729246

Enligt Dn verkar det lugna sig men efter denna artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1549120.ab
vet jag itne riktigt vad jag ska tro.

Men nästa onsdag bär det av.