Problemprinsessan

Mitt liv i Kenya är nästintill oklanderligt. Jag har fina vänner som jag umgås med varje ledig stund, bor i ett paradis med bra boardingföräldrar. Skolan är toppen, vi brukar vara runt 8-10 elever i varje klass, dock läser jag tyska ensam, vilket innebär att jag lär mig en hel del. Alla lärare är kanon och vi har i princip alltid intressanta och underhållande uppgifter. Jag lever ett riktigt drömliv.

. . . men det finns en sak som fattas. Ridningen. Jag rider visserligen en dag i veckan här nere men det är långt ifrån den nivån jag rider på hemma. Härnere har man en annan syn på ridning. Jag saknar att ha lektioner, gå upp och jobba i stallet på helgerna. Jag saknar helt enkelt mitt hästliv. För varje dag som går blir jag mer övertygad om att det är hästar jag vill hålla på med i framtiden. Mina släktingar ser inte direkt hästarna som någon framtid, de ser inte mitt jobb som något ?riktigt? jobb. De anser nog att jag borde hålla på med något vettigare, jag kan ju komma långt eftersom jag har ?så bra betyg?. Efter att ha prövat på en rad olika jobb, senast i somras prövade jag på att jobba i kök, en timme kändes som ett år. Ett jobb ska vara roligt, det handlar inte om att tjäna stora summor pengar. Att jobba i stallet är mitt drömjobb. Det är där jag hör hemma.

Jag kanske inte blir miljonär,
men jag kan sannerligen gå runt med ett leende på läpparna.