Problemprinsessan

Jag är riktigt jävla förbannad just nu,
min mamma har just informerat mig om att hon
fått höra att jag är svårt pyskiskt sjuk av en som har läst min blogg.
Ja, jag vet vem som har sagt det men jag tänker inte skriva ut hans namn här,
för det har ingen som helst betydelse. . .

Folk får gärna tycka jag är psykiskt sjuk, inte mig emot.
Men ge fan i att oroa min mamma. Jag är arton år nu, jag tar hand om mig själv.
Min mamma har redan fått strunta i så mycket saker för min skull.
Det är hennes tur att leva nu, hon ska inte behöva oroa sig för om jag
har skurit upp mina handleder eller inte.  Det fanns en tid i mitt liv då jag
var  väldigt självdestruktiv, det fanns en tid i mitt liv då jag försökte ta livet av mig.
Men den tiden är förbi nu. Jag låter aldrig mig själv falla ner till den nivån igen,
jag skulle aldrig skada mig själv medvetet. Jag vet bättre nu.

Hur som helst, jag vet inte riktigt hur ni andra läsare ser på det jag skriver?
Verkar jag vara psykiskt sjuk? Jag har fått höra det så många gånger av personer
som inte känner mig för fem öre, till exempel skolkuratorn jag gick hos en gång som
ansåg att jag behövde läggas in på barnpsyket.

För mig är det jag skriver inget annat än känslor.
Jag är ingen person som kan skriva om posetiva saker
då blir det något i stil med: "Fan vad kul jag har, jävligt kul".
Jag kan helt enkelt inte utveckla det.

Det finns så många minnen som jag inte kan släppa,
de gör sig påminda gång på gång på gång. Man kan säga att skrivandet är
mitt sätt att klara av att hantera det hela. Vissa kan prata om saker, men det kan inte jag.
Aja, nu tänker inte inte lägga ner mer tid på att fundera på om vad ni tycker om mig.
This is me, take it or leave it!


Om ni nu tycker det jag skriver på bloggen är destruktivt,
vad hade ni då tyckt om mina privata dagböcker?
Här är mitt liv.