Problemprinsessan

Jag orkar oftast inte läsa tidningar. Jag vet redan att barn svälter, jag vet att det är krig, jag vet redan tusen olika sätt att banta och jag har redan hört hundratals politikers lögner. Men i morse skedde det.

Jag satt vid frukostbordet och bläddrade lite lagom nonchalant i tidningen Daily Nation (den 17/8 2007) då jag fann den. Ben Oumas artikel om sina första intryck av Sverige. Redan efter första raden piggnade jag till och kunde inte sluta läsa. Jag läste artikeln ett x-antal gånger och kunde inte sluta förvånas. Oumas artikel inspirerarade mig.

Jag tänkte därför göra ett försök att berätta om en vilsen Boråstös första intryck av Kenya. Den tjugofemte augusti, klockan 08.35 för att vara exakt, steg jag ur planet efter en mycket behaglig resa. Hjälp... for genom mitt huvud. Direkt när jag hade klivit av planet möttes jag av ett gäng vakter. Nej, nu menar jag inte obeväpnade Securitasvakter. Vakterna bar vapen, inte små pistoler, utan rejäla gevär. Hjärtat höll mer eller mindre på att flyga ut ur halsgropen på mig.

Svenska skolans skolbuss hämtade mig och utmed vägen insåg jag sannerligen hur långt bort från Sverige jag befann mig. Jag, stadstjejen som lägger alla mina pengar på kläder och smink, såg bara ödemark överallt. "Säg att jag drömmer" mumlade jag lite tyst för mig själv. Men icke sa Nicke. Jag var i Afrika.

"Var är gång och cykelbanorna, var är all asfalt?" undrade jag. I Kenya transporterar man sig antingen med Matatos som är privata minibussar vars budskap verkar lyda: "in med så många som möjligt och sedan in med några till. . "...eller så tar man sig till fots på sandliknande stigar. Nu förstår jag vaför mamma hindrade mig från att packa ner mina pumps.

Trafiken var bland det första jag tänkte på. Den är inte att leka med. Ouma tog upp att "everyone obeys traffic rules, including trams, buses, pedestrians and cyklists" i Sverige. Så är det inte i Kenya. Här trycker man gasen i botten och håller tummarna för att överleva. Bilarnas avgasrör hostar ut stora svarta dieselmoln och andnöden ligger nära tillhands. I Kenya kör man dessutom, till skillnad från Sverige, på "fel sida". Detta har jag dock knappt märkt av, trots att jag tog körkort bara några dagar innan jag åkte hit. Tolka det hur ni vill.

Ouma påpekade att det var få soldagar under hans tid i Sverige. Jag och mina klasskamrater tog för givet att Kenya var en synonym till sol och bad. (Minns ni hur avundsjuka ni var?). Jag packade ner flera flaskor solskyddsfaktor och hela sommargarderoben. Tyvärr kan jag glädja mina vänner i Sverige att jag tagit det såkallade Boråsvädret (regn, regn och åter regn) med mig. Nåja, jag kanske inte fick vädret. . . Men de kan sitta där på Rådhuset och betala över femtio kronor för en öl. Själv köper jag en öl för knappt en tia, både på klubbar och i mataffärer. Ouma hade rätt nu när han skrev " At the price up to 50 glass and one being equal to Sh10, it means buying a glass of beer at Sh500, (50 svenska kronor) much higher than many five-star hotels in Kenya".

I sin artikel "Dogs with their owners in town" skriver Ouma att:"With babies to cheer Swedes up, they walk their dogs". Visst, han kanske har en poäng i att det finns många hundar i Sverige, men här i Kenya kryllar det sannerligen av barn, i varuhusen, på gatorna, bakom buskarna, på ställen där du minst anar det. För alla dessa barn är det dock ingen självklarhet att känna mättnad efter de ätit. Hälften av Kenyas befolkningen går till sängs med kurrande magar. Något som är betänkvärt varje gång man själv klagar på den mat som serveras.

Slumområdet Kibera ligger ett ögonkast från skolan. Där står människor i meterlånga köer för att hämta lite vanligt dricksvatten. Många vet nog inte ens hur de ska överleva morgondagen. Trots mycket elände upplever jag att människorna här är så mycket trevligare och positivare än vad jag någonsin kännt att svenskarna är. Om man frågar en kenyan hur han eller hon mår så får man garanterat alltid samma svar, allt är bra. De hyllar livet istället för att sörja den död som för många ligger runt hörnet. Det är i alla fall min uppfattning så här långt och jag tror inte den kommer att förändras.

Slutligen vill jag skriva att jag har ändrat mig. Jag kommer att läsa tidningen i fortsättningen, varje dag. Även om jag redan visste att barn svälter så har jag nu sett det med egna ögon. Nu vill jag se hur omvärlden skildrar det jag faktiskt vet något om. Jag vill kunna läsa om politikernas lögner och kunna säga att så är det inte i verkligheten. Ni genomför inte det ni lovar. Jag har konkreta bevis. Tack Ben Ouma för att din artikel fick mig intresserad, inte bara för min eget skrivandes skull, utan också för mitt återupplivade intresse av medias skildring av världen.