Problemprinsessan

Idag skulle jag & Sara vara hurtiga och träna innan skolan,
rättare sagt klockan 06.30 skulle vi mötas. Och där stod jag.
Men ingen Sara inte. Hon kom en halvtimme senare.
Men vi gör ett nytt försök i morgon.

Idag har jag precis som alla andra dagar knappt haft några lektioner
så jag har passat på att plugga lite ute i det underbara vädret.
Efter skolan var det dags för ett Friskis och Svettispass. Jag var inte det minsta taggad,
men vad gör man inte för sin lärare? Passet gck så jävla bra, jag hoppade som aldrig förr.
Och när vi hade hållt på en timme pustade jag ut. "Äntligen över", tänkte jag. Givetvis hade jag fel.
Jag hade helt glömt bort rusherna vi kör i slutet. Men skamm den som ger sig.
Just nu är mina ben som gele och jag vet inte hur jag ska kunna
transportera mig från datasalen till mitt rum.

På fredag är det dags att börja volentärarbeta,
men för att vi ska klara av och se slummen så ska alla färdas i grupp tillsammans med lärare.
Vi ska besöka en grupp HIV-positiva kvinnor (där jag har tänkt jobba), sedan ska vi till två olika skolor och det hela avslutas med ett besök på ett barnhem.
Om jag ska vara ärligt så har jag inte en jävla aning om hur jag kommer reagera.
Men det kommer inte bli lätt.
Verkligen inte.
Jag har läst väldigt mycket statistik om fattigdom i Kenya,
men nu är det dags att se det med egna ögon.
Nu går det inte att blunda längre.

Ännu en gång måste jag berätta om hur
fantastisk min Kiswahililärare är. Han är så otorligt rolig
och vill verkligen alla människor väl. Fler borde vara som Lazarus,
då hade världen varit bättre.

& ännu en gång måste jag skriva hur glad jag är över att vara här.
Jag vaknar varje dag med ett leende på läpparna.
Men en sak skrämmer mig, jag frågar mig själv varje dag:
hur ska jag någonsin kunna lämna allt detta?
Ärligt talat så vet jag inte.