Problemprinsessan

Jag lever! Nu är jag hemma efter en helg i vildmarken, även kallad Malewa.
För mig har det varit en helt fantastisk helg. Jag har funnit något jag länge letat efter.
Ett inre lugn. Tro det eller ej, men jag är ta mig fan en riktig vildmarksmänniska!

08:30 i fredags bar det av mot Malewa, resan tog lite mer än två timmar.
Och givetvis höll jag på att kissa på mig. Att jag aldrig lär mig.
Vi hade lyxen att få ha med oss våra mattanter som gjorde mat åt oss hela helgen och när vi kom fram var tälten redan uppe. Det är så vi "rika" campar.

Fredags eftermiddagen bestod av teambuildingsövningar. På kvällen satt vi alla samlade framför lägerelden, sjöng Kent låtar och myste. Senare på kvällen kom Julius och sjöng för oss. Det hela slutade med att vi alla dansade och sjöng. Hur trevligt som helst!

Jag skulle som sagt dela tält med Anna, en go tjej från Göteborg. Det hela slutade med att Clara också flyttade in och även Sara. Trångt men mysigt och trevligt!

08:00 började aktiviteterna i lördags. Givetvis var det teambuildingövningar. På eftermiddagen var det dags för klättring. Jag är ju inte höjdrädd så jag trodde det skulle gå lätt som en plätt. När jag väl kommit upp cirka femton meter så skulle jag gå över en gungbro. Det höll på att resultera i att jag föll. Jag skakade och bron skakade. Allt skakade. Och jag fick mer eller mindre panik. På något sätt lyckades jag ta mig över och komma ner. Jösses. Att jag överlevde! Jag var lagom mallig resten av dagen.

I lördagskväll satt vi återigen framför lägerelden och myste. Sedan spelade jag kort med några trevligt brudar. Japp, jag förlorade alla omgångar. Som vanligt. Nu vet jag varför jag aldrig spelar kort.

08.30 Kors i taket. Det blev ju nästan en sovmorgon. Var det dags att ge sig ut och vandra i Nationalparken. Tre timmar är ju inte så farligt tänkte vi. Hm. Visst. De första 45 minuterna på grusväg var väl inte speciellt jobbiga. Men sedan visade det sig att vi skulle över ett berg. Det vår trångt, brant och jobbigt. När vi väl lyckats komma ut ur "djungeln" så bestod den sista halvtimmen av promenaden fram till vattenfallet av att hoppa på stenar. Ett under att jag inte slog ihjäl mig! Efter cirka två och en halvtimmes promenad var vi då framme vi vårt mål. Ett vattenfall. Det var hur fint som helst men jag hoppade över att bada eftersom vattnet var mörkbrunt. Ush ush ush.

Efter en halvtimmas vila så var det dags att börja gå tillbaks. Jag och ett par andra beslutade oss för att gå i förväg utan guide. Vilket givetvis resulterade i att vi gick vilse. Men det ordnade sig efter ett tag. När guiden hittade oss visade han oss en annan väg, an kunde gå runt berget. Vilket gick betydligt fortare. Jag, Adam, Isa och Salemon var givetvis först i mål. Exakt fyra timmar tog det.

Jag sov gott den natten kan man säga. Som vanligt hade jag helt fel skor på mig till vandringen så nu har jag skoskav överallt vilket tvingade mig att köpa ett par förbannat fula bruna flipflop.

Vi hade ett fantastiskt väder hela helgen så nu är jag mer eller mindre svart.

Jag smälter lixom in med befolkningen här.

Alla har börjat kalla internatet för hemma. Och det känns bra.  För vi bor ju här, detta är vårt hem.

Det är som Gabriella sa: "Så länge jag har med mig själv så är jag hemma".