7 veckor kvar, Kenya
7 veckor kvar, Borås.
Snart är jag hemma i Sveriges 13:e största stad igen, det är inte ens två månader kvar tills mitt år i Kenya är över. Hur tänker jag precis såhär innan det är dags att packa väskan? Jag är livrädd, helt skräckslagen över att komma hem till Sverige, trots att jag var hemma i julas. Det känns som det har hänt så mycket sen sist, vänner har bytt umgängeskretsar och det ena med det andra.
Mest av allt är jag nog rädd för hur jag själv har förändrats under detta året, för tro mig, det har jag verkligen gjort. Jag är inte den människan jag var när jag lämnade Sverige och hela min vardag den 25:e augusti 2007.
För övrigt känns det som att väldigt många här på internatet vill åka hem nu, jag är inte en av dem, eller på ett sätt är jag det. Jag tänker mycket på Borås och Sverige numera, jag ser fram emot att komma hem och framförallt spendera tid med mina föräldrar. På ett sätt vill jag bara att sommaren 2008 ska ta fart, MEN jag vill verkligen inte lämna Kenya, för jag vet att när jag sätter mig på bussen till flygplatsen den 15:e juni så kommer Kenya aldrig mer bli sig likt. Då är allt över. Visst, Kenya kommer finnas kvar, men inte MITT Kenya. Då kommer mitt hittills bästa år vara över och jag kommer återgå till min vardag i Borås.
Det är egentligen inget fel på just Borås eller Sverige, men för varje dag som går, inser jag varför jag lämnade Sverige. Det är som Alex brukar säga: "Alla som befinner sig här, gör det av olika anledningar", hon har så rätt i det hon säger, varför väljer man annars att lämna allt och ge sig av till något man inte har någon aning om?
Om 7 veckor går jag och min kärlek, Kenya, skiljda vägar.
Det är svårt att förklara hur det känns, men föreställ er hur det känns att lämna något: som ni älskar mer än allt annat, som du skulle offra allt för. Det liksom pirrar i magen varje morgon när du vaknar, du blir knäsvag när du tänker på han/henne. Så är det för mig, Kenya är min första riktiga kärlek.Vi älskar varandra,
men vårt förhållande är dömt till att misslyckas.
Oj, kan inte säga så mycket mer än att du ska njuta av dina dagar allt vad du kan och gör dina sista dagar där till oförglömliga :)
jag kan inte påstå att jag förstår hur du känner eftersom att jag aldrig har varit i samma situation. eller jo, om man jämför det här med när du åkte. varje dag tänker jag: "men hon kommer hem snart" och vet du vad? det hjälper som sjutton! och det är precis så jag tycker att du ska tänka när du väl är hemma i sverige: "jag komma ju åka hem snart"
