Borås & jag mot världen, igen?
Hela året har jag frågat mig själv vad jag ska göra i höst,
jag har varit inne på en hel del galna upptåg. . . men
Sverige har aldrig varit ett alternativ. Fram tills idag.
Min vän Selma lämnade en kommentar och frågade om
jag skulle söka till Hippologen i höst. . .
Då blev jag påmind om att jag under de senaste tio åren i mitt liv varit
väldigt klar med att jag vill jobba med hästar i framtiden,
gärna som ridlärare.
En anledning till att jag inte har haft några planer på att bli kvar i Sverige är
att jag är så otroligt rädd för att bli fast där, fast i lilla trygga Borås.
Tanken gör mig livrädd. Missförstå mig inte, jag trivs verkligen i Borås och Sverige,
jag vill gärna att mina kommande barn växer upp där. Men innan dess vill jag ut och se världen,
det känns som man blir väldigt bunden när man har skaffat familj med mera.
Jag antar att ni som läser detta inser vilken extrem åldersnoja jag har,
jag har inte ens fyllt 19 och skriver som om livet snart vore förbi. . .
Kanske blir det Sverige och lilla Borås ändå?
