Kibera, ett kärt återseende
Igår var jag på ett kärt återseende i Kibera, första gången vi har fått tillåtelse att åka dit efter valet i December. Jag lurade med Nadi och hennes mamma, garanterade att jag minsann
kunde vägen. Att jag aldrig bara kan hålla käften stängd! Tur att människor är så hjälpsamma här, tillslut kom vi rätt.
Först var vi och besökte kvinnogruppen jag arbetade i förra terminen, det var så roligt att se dem igen och de ville redan att jag ska komma tillbaks i morgon fredag. Givetvis kunde jag inte gå därifrån tomhänt utan jag kom hem med en väldigt snyggt smyckeskrin.
En stund senare mötte en vän upp oss och vi gick på rundtur för att visa hela slumområdet för Nadis mamma. Vi var bland annat och besökte två skolor, jag har varit på båda innan och det var väldigt kul att se att ena skolan hade byggt ut. Som vanligt flög eleverna upp från bänkarna när vi kom in och gav oss ett varmt välkomnade! Barnen i Kibera förföljde oss precis som vanligt, de skrek: "How are you?" blandat med "Mzungu, Mzungu!" (Vita, vita!) och ville röra våra händer. Tyvärr är inte alltid de vuxna i Kibera lika glada över att se oss. . .
Ni får nöja er med bilder från google, jag tänker minsann inte ta med mig kameran och stå där och fota deras misär som om det vore någon jävla turistattraktion
.
