Problemprinsessan

Klockan 06.15 igår var det dags för den dagliga morgonpromenaden tillsammans med Linnea, efter många om och men kom jag upp, sedan visade det sig att Linnea bangade. Antingen kunde jag krypa tillbaks under täcket och sovit ytterligare en och en halv timme, eller så kunde jag gå ut och promenera i duggregnet, hurtig som jag (inte) är satte jag på Mp3 och sedan bar det av.

Det kändes som att jag gick baklänges och efter bara någon kilometer började jag drömma mig tillbaks till sängen, men det var bara att bita ihop. En promenad kan väl inte vara hela världen? JO, nu ska ni få höra. När jag hade kommit halvvägs började det hela, först och främst blev jag genomblöt av lera och smutsvatten då en jävla lastbil körde rätt igenom en vattenpöl. Plötsligt hör jag mig själv skrika ord på swahili som jag inte ens visste att jag kunde (mamma, du hade skämts ihjäl). När jag skrikit klart på chauffören tittar jag upp och ser att ett hundratal afrikaner står och tittar på mig, men ingen säger något, det är alldeles knäpptyst. Då kan jag inte hålla mig längre utan börjar gapskratta och börjar vandra vidare helt lerig från topp till tå. För första gången är det inte en enda afrikan som säger något till mig när jag är ute, kanske borde jag bli nerstänkt oftare?

 Innan jag hade kommit tillbaks till skolan höll jag på att trilla rätt i leran och en stund senare är det nära att jag går ner i splitt på grund av att jag inte orkade lyfta på ena benet. . . Vilken fantastisk start på dagen!

Sedan var det dags för ett gympass med min pt, först lekte jag med tanken på att inte gå dit, mina träningsbyxor var ju smutsiga efter den händelserika promenaden, men jag vågade inte, han skulle nog personligen komma och hämta mig på skolan och så skulle han släpa mig upp till gymmet om jag så skulle få stå där i trosor.  Tillslut pallrade jag mig dit och han höll än en gång på att ta livet av mig. Under den värsta tortyren jämförde jag honom med Hitler (dock bara i tanken) annars hade det väl blivit ett dubbelpass.

1 timme och 40 minuter senare lät han mig lämna gymmet, jag tackade Gud för det och sprang nästan hem till skolan. Vår nästa "dejt" är på onsdag, hoppas han är sjuk men det vet jag att han inte är. Han är en sån som aldrig blir sjuk och om han förmodan blir det så kommer han minsann vara på gymmet och vänta på mig.

Det låter som jag hatar honom, det gör jag ibland, för han får mig att slita som en stucken gris, vilket andra inte lyckats med. Jag hatar honom när han står och skrattar när jag gråter, jag hatar att han njuter av att plåga mig precis på samma sätt som jag hade njutit av det om det hade varit ombytta roller. Det är mycket aggressioner och tårar men efter varje pass inser jag att jag verkligen har världens bästa tränare. Den mannen får mig att flytta berg.

På eftermiddagen var det dags för ett besök hos min "tillfixare" Alice. Hon tycker det är katastrof att jag inte gör något åt mina finnar så igår var det dags för en timmes ansiktsbehandling, det var helt jävla underbart, om man bortser från när hon drog bort min "mustasch" som jag tydligen har. Alice är den mest ärliga människan jag känner, ibland får hon mig att bara titta på henne med öppen mun. Som tur är brukar hon kunna fixa till de flesta felen.
 
Vilket jävla lyxliv jag lever.