Problemprinsessan

Igår var jag på bio och såg: PS, I Love You. . .

Hur mycket grät på egentligen till filmen igår på en skala mellan 1-10, minst 15. Fy fan, jag har aldrig gråtit så mycket till en film (Josse, tänk King Kong gånger 100000), det var flera år sedan jag grät så mycket över huvud taget. Mina tårkanaler ösregnade. Jag var nära på att resa mig upp och gå ut från salongen. Tillslut var hela min tröjkrage helt genomblöt och jag satt där och hade ont i hjärtat, bland alla mina näsdukar. Filmen gjorde verkligen ont, det fick till och med mitt stenhjärta att smälta. Jösses. Tack gode Gud för att jag inte fick näsblod, jag får ofta det när jag gallskriker.

Trots all smärta så innehöll den några roliga scener, mellan tårarna skrattade jag så det gjorde ont i magen, tittar upp och lyssnar, hör bara en annan röst i hela biosalongen, givetvis Nadjas. Folk vände sig om och kollade på oss, jag säger som Liza hade sagt: Jävla torrisar!  

Filmen var otroligt bra, antagligen en av de bästa filmerna jag någonsin sett,                          
  men jag tror aldrig mer jag klarar av att se den.
Det var helt enkelt för mycket för mitt lilla tonårshjärta.


"If we´re alla alone, at least we have that in common"