Problemprinsessan

Det blir inget Mt Kenya för min del.

Jag har inte motivationen helt enkelt, och när den inte finns vet jag att jag skulle vara på ett helvetes jävla humör och ångra att jag ens började gå. För om jag väl hade börjat vandra mot toppen, hade jag garanterat gått hela vägen. Men som sagt, det blir ingen bergsbestigning för mig, denna gången.

Om jag skulle känna att jag verkligen ångrar mig, kanske jag kan få gå upp med skolan nästa år, eller i framtiden. Men nu känner jag inget behov av det. När Mt Kenya blev framflyttat, var ingen gladare än jag, i min fantasi inbillade jag mig att jag åter skulle finna drivkraften, men den uteblev även denna gången. Jag har inte inhandlat kängor, sovsäck och allt det där som skulle ha varit klart för så länge sedan. Det har helt tiden varit något som fått mig att avvakta.

Så om tio dagar är det jag som åker till Mt Kenya och vandrar runt i några dagar, får se den fantastiska naturen och njuter av utflykten, istället för att möta mitt livs största utmaning. Det är klart jag är jävligt besviken på mig själv, men jag vet att mitt beslut både är bäst för mitt psyke och hälsa.

Många här på internatet och kanske även i Sverige är nog lite snopna och besvikna på mig, jag brukar alltid vara den som är gladast och verkligen vill göra saker, jag är en av de få som alltid hänger med på alla aktiviteter med mera. "Mikkaela, du är som en solstråle, hur ska vi komma upp till toppen utan dig? Vi behöver din inställning". Jag kan inte hjälpa det. Men å andra sidan vet jag att jag hade varit allt annat än en solstråle om jag hade bestigit Mt Kenya nu.

Jag har tänkt på detta i flera veckor, men efter att ha legat sömnlös hela natten och funderat , så fattade jag mitt slutgiltiga beslut. Det blir ingen Mt Kenya. När jag skrev av mig på listan tidigare idag kändes det som jag blev trettio kilo lättare, det var som en tung sten försvann.                                            
Och nej, jag ångrar verkligen inte mitt val.