Kenya, Kenya, Kenya
Nu är jag åter tillbaks i mitt älskade Kenya och i samma stund som planet tog i marken återfann jag mitt Kenyaleende. Det är något med detta landet som gör att jag inte kan sluta le. Jag antar att jag efter fem månader fortfarande lever kvar i förälskelse fasen som i oktober borde ha utbytts mot hemlängtan enligt min psykologi lärare.
Efter att ha väntat en bra stund på flygplatsen dök äntligen vår chaufför och vår kenyanska vän Chris upp, som sagt det finns inga tider i Kenya. Om någon kom i dit till något skulle folk bli förvånade. Det är verkligen Hakuna Matata här. Efter att vi (jag, Nadja, Jessica och Alexandra) hade uppdaterat varandra om vad som hänt sedan sist, släpade jag med mig Nadja ut på en promenad i det underbara vädret (solen skiner, klarblå himmel och det är betydligt varmare än innan jul).
Ser jag några förändringar sedan sist? Vårt älskade Toymarket där vi inhandlar alla våra secondhand grejer finns mer eller mindre inte kvar, förhoppningsvis bygger de upp det igen när allt är över. Det är väldigt mycket beväpnade poliser och militärer överallt, det är lite ovanligt att se kvinnor gå med stora gevär under armen, det brukar oftast vara män som gör det i vanliga fall. Det verkar inte bli någon fortsatt praktik på kvinnogruppen i Kibera, det är för ostabilt att åka dit som det ser ut nu. . .
Annars har jag hittills inte märkt några större skillnader, det är långa bilköer, massa avgaser, Hakuna Matata livsstilen och helt jävla underbart, precis som vanligt.
