Problemprinsessan

Jag haft en helt fantastisk helg, i lördags började dagen ute i Nairobi nationalpark, mitt tredje besök, vi åkte först runt på gamedrive några timmar innan det var dags att möta svenskföreningen och avnjuta en påsklunch på savannen. Solen sken och vi hade det väldigt mysigt! Middagen bjöd på massa skratt, en av internatföreståndarnas son var med och han var minsann en rolig prick som verkligen kunde skoja till det.

Under eftermiddagen traskade jag bort till Junction och köpte mig en helt fantastisk bok: It´s called a breakup because it´s broken. Under kvällen åkt hela internatet utom jag iväg på inflyttningsfest, jag hade en fantastisk kväll, jag läste och satt ute och kollade på alla tusentals stjärnor. Ibland behöver man verkligen vara själv.

Klockan 22 var det dags för melodifestivalen och då samlades många elever runt tv-apparaterna.  Björn var först inte så rolig, så jag gjorde slut. Men efter hans andra nummer så blev vi ihop igen, sådeså. Björn i mitt hjärta.

Perelli vann och jag grät. Inte för att jag var så glad, utan för att jag såg framför mig hur glad min bästa vän Dennis måste ha blivit, jag önskar verkligen att jag var i Sverige igår och fick fira kvällen med Dennis och alla andra underbara. Ni är väldigt saknade!

Idag (söndag) flög jag upp ur sängen alldeles för tidigt så det var bara att snöra på sig gympadojorna och ge sig ut på en riktig powerwalk. Jag tog ut mig så jävligt den första halvtimmen och sedan när jag skulle promenera hemåt orkade benen knappt lyfta mig, i ärlighetens namn var det faktiskt nära jag satte mig i en taxi.

När man är ute och promenerar som vit i Kenya får man väldigt mycket uppmärksamhet. Som vanligt så kollar varenda människa på en och tror att man är sprittsprångande galen. Jag har personligen aldrig sett en kenyansk kvinna vara ute och motionera, kanske är det därför de glor så att ögonen håller på att hoppa ut? Kvinnor i Kenya kanske inte ska motionera? I och för sig ser jag nästan aldrig några män vara ute och motionera heller, det ligger nog inte i Kenyas kultur.

 I princip alla hejar på en, vilket jag inte har något emot, men när de börjar flörta med mig och bilar börjar tuta, tycker jag det gått för långt. Detta inträffar varenda gång. Då brukar jag höja ljudet på min mp3 och drömma mig bort. Idag träffade ja några killar som tävlade med mig, de sprang om mig sedan vände de sig om och kollade på mig, eller om vi ska vara ärliga, på mina bröst. När jag närmade mig sprang dem fram en bit igen och stirrade. Det hela slutade med att jag la gasen i botten och lyckades gå förbi dem.

Under eftermiddagen har jag legat ute i solen med benen i poolen och resten av kroppen på land. Inte ett moln på himlen och det har säkert varit i alla fall 30 grader.

Kan det blir bättre?

Mycket tveksamt.

Om exakt tre månader landar jag i Sverige.

Samtidigt som det blir underbart att träffa min familj och alla mina vänner i Sverige igen,
kommer jag få vara med om den värsta upplevelsen i hela mitt liv, att lämna Kenya.

Bara tanken gör mig gråtfärdig.