Problemprinsessan

Den där separationsångesten är här.

Den där som jag fruktat för det senaste året.

Snart kommer jag tvingas packa ner mina saker, städa mitt rum för sista gången och lämna det som varit mitt hem det senaste året.

Snart kommer allt vara över.

Det håller på att göra mig galen.

Det är inte Sverige det handlar om, jag ser fram emot att komma hem igen och träffa alla. Det som gör mig så ledsen är att jag vet att Kenya kommer aldrig kunna bli detsamma igen. Jag begär inte att ni ska förstå, för det gör ni inte. Några av er säger att Kenya finns kvar och det stämmer. Kenya finns kvar, men inte mitt Kenya. Mitt år i Afrika är över och när planet landar så splittras vi alla. Då är allt slut. Det spelar ingen roll om jag återvänder hit om ett eller två år, då är det nya lärare och elever, någon annan kommer bo i mitt rum, allt kommer vara helt annorlunda. Hur mycket jag än önskar så kan det aldrig bli som det varit. Aldrig mer.

Det här jagar mig om nätterna. Inatt klockan 02:33 fick jag nog av att inte kunna sova och skickade ett sms till världens bästa Nadi. Det visade sig att hon också var vaken så vi gick ut och pratade ända till halv 5 i morse. Hon är så fin, min Nadi.  Fråga mig inte hur jag ska kunna lämna henne, eller mina andra flickor, för det har jag ingen aning om. Fan.

Fan fan fan fan fan.

Jag vill inte att allt ska ta slut.