Problemprinsessan

Jag trodde aldrig någonsin jag skulle skriva detta, men nu gör jag det.

Idag önskar jag att jag satt på planet på väg hem till lilla Borås. Det är inte det att jag vill att mitt år i Kenya ska ta slut, verkligen inte. Jag önskar bara att jag hade fått träffa min familj och mina vänner i Borås under några dagar. Bara få vara Mikkaela ett tag och sedan återvända hit.

Jag vet inte varför men det känns inte som jag är mig själv härnere just nu. Jag hatar det. Det är ju inte bara påfrestande för mig, utan även för personer i min omgivning. Det är en av anledningarna till att jag saknar mitt Borås. Där är jag den galna, glada och spralliga Mikkaela. Den människan jag vill vara. 

Jag saknar ridningen mer än ord kan förklara.

Jag saknar mormors tjat och hennes klyftpotatis med för den delen.

Jag saknar min mamma. För att hon är världen för mig.

Jag saknar min pappa. För att han är underbar och alltid ställer upp för mig

Jag saknar Elfsborg, ni förstår själva varför.

Jag saknar Dennis för att han är precis som mig.

Jag saknar Bamse för hon är underbar och helt jävla galen.

Jag saknar Magda för Mikka & Magda kan aldrig bli fel. Ni kan ALDRIG nå upp till vår nivå

Jag saknar mitt hjärta för att i hennes sällskap är livet komplett.

Jag saknar min kusin Emrik som är en riktig solstråle och får mig alltid på bra humör.

Jag saknar min syster för att hon är just min syster och allt som det innebär.

Jag saknar Kukhagge och våra porriga upptåg, alla skratt och allt det andra.  

Jag saknar Själsyster för hon är det vackraste jag vet och hennes ord helar mig.

Jag saknar Sara för att hon är Sara och förgyller mina dagar.

Jag saknar Izza för att hon får mig att skratta

Jag saknar Wannabe-Lasse för att hon är en sån jävla skön människa att hälften vore nog.

Jag saknar klassisarna (Camilla, Julia & Liza) för att man aldrig vet hur saker och ting slutar.

Jag saknar Mini och våra minnen, så många minnen, så många skratt, så mycket vin.

Jag saknar Niina och hennes mail för jag har insett vilken fantastisk vän hon är.

Jag saknar Hanna Moisander och hennes jävla tjat och sätt som kan driva mig till vansinne.

Jag saknar Erika för att hon är så otroligt rolig, brutalt ärlig och helt jävla underbar.

Jag saknar Mikkaela (mig själv) och den jag brukar vara, för jag brukade gilla henne.

Sist men inte minst saknar jag faktiskt Borås.

Det är som sagt inte den största staden och ur mångas ögon är den nog inte Borås mycket att hänga i julgranen. Men för mig är Borås så mycket mer än just lilla Borås. Det är där jag har mina äldsta och närmaste vänner, min familj och släkt. Det är där jag är uppvuxen och det är där jag hör hemma. Jag saknar dig Borås.