Problemprinsessan

Nu är det ganska exakt tre månader sedan jag satte mig på planet i Kenya som skulle ta mig hem till Borås.

Hur ledsen jag än var för att behöva åka hem, så såg jag ändå fram emot det på något sätt. För jag hade ju såååå mycket att komma hem till. Trodde jag.

Det har varit precis tvärtom de senaste månaderna. Jag har aldrig känt mig mer ensam än nu.

De som jag trodde var mina bästa vänner, pratar knappt med mig idag.

Det är sorgligt, jag vet. Men jag kan inte ens gråta åt det, jag skrattar mest.

Skrattar åt att allt som jag trodde skulle bli så bra, har blivit så fel.

Jag skrattar åt att jag trodde jag hade så mycket mer än det jag faktiskt hade.

Det finns ett stort undantag. Hon heter Magda.

Två gånger den senaste månaden har jag hindrat henne för att få komma ut på krogen

för att jag har börjar gråta. Förra helgen slutade det med att jag sprang ifrån henne, bara sådär. Hon letade rätt på mig och tog med mig hem. Hon struntade att gå ut och dansa, för att hon märkte att jag behövde henne. Som så många gånger förut.  Hon gör det gång på gång, utan att blinka.

Min sommar 2008 som skulle bli den bästa i mitt liv,
blev helt klart den värsta någonsin.

Jag tappade lusten för allt, ville inte lämna huset.
Då kom hon hit, satte sig i soffan och klagade inte en enda gång.

Hon kan inte haft vidare roligt, men hon har alltid sett till att finnas vid min sida.

Det är vad jag kallar vänskap.

Det här inlägget är givetvis inte riktat till hela min vänskap
du bestämmer själv om du borde ta åt dig av vad som står.

Ett stort tack till alla  er andra som ser till att förgylla mina dagar.

Nu vet jag. . .

Vilka som aldrig kommer lämna min sida.