Problemprinsessan

Vet ni vad det allra värsta jag vet är?

Nej det är faktiskt varken krig eller fattigdom,

Inte heller kärlek eller Borås.

Det är alkohol.

Ni som känner mig sitter nog och gapskrattar just nu.

Skulle jag, Mikkaela, som alltid är fullast, tycka att alkohol är det värsta som finns?

Så är det i alla fall.

Det finns ingenting här i världen jag hatar mer än alkohol.

Det stämmer, jag är alltid fullast. Jag minns oftast inte så mycket från mina krogrundor,
ärligt talat så minns jag knappt mer än förfesterna det senaste halvåret

(Om man bortser från den senaste månaden).

Jag häller inte i mig av glädje. Utan för att komma bort ett tag. För att fly. Fly från mig själv.

Jag är en av de fega jävlarna som inte vågar ta itu med verkligheten, utan väljer den lätta vägen. . .
Just det, genom att dricka alkohol.

Det som (egentligen) är det allra värsta jag vet.

När jag är så där full så har jag hört att jag oftast är väldigt rolig, men vet ni vad?

Jag är egentligen inte där med er, jag är någon annanstans. I en annan värld.

& det är inte det minsta roligt. Inte för mig.

Jag häller i mig för att förnedra och skada mig själv.

För det är sån jag alltid har varit, en själdestruktiv människa.

Under det senaste halvåret (återigen om man bortser från den senaste månaden)
har jag många gånger (med vissa undantag såklart) varit förjävlig att gå ut med.
Jag har varit väldigt aggressiv mot mina vänner.
Jag har lyckats glömma både nycklar och legitimation
(så Kickis pojkvän fick komma och hämta mig mitt i natten).
Jag har försökt springa in på krogen ett x-antal gånger,
vilket alltid har slutat med att mina vänner har fått betala mitt inträde.
Det här är inte ett okej beteende.

Så här får man varken göra mot sig själv eller sina vänner.

För ett tag sedan så fick både jag och några av mina vänner nog.

Jag vaknade med blodiga kläder och jag hade ingen aning om vart jag befann mig.

Jag hade heller ingen aning om vad som hade hänt under kvällen/natten.

Som tur var hade mina vänner, ännu en gång, tagit med sig, mig hem.

Och ännu en gång hade jag betett mig fruktansvärt illa på hemvägen.

Jag: Ni måste säga till mig på skarpen om jag blir aggressiv.

Mini & Niina: Mikkaela, om vi hade sagt till dig hade du slagit ner oss.

Jag minns precis orden Niina sa när vi låg där i sängen på morgonen.

"Mikkaela, du måste rannsaka dig själv".

Sedan den morgonen lovade jag att aldrig mer utsätta mina vänner för något sånt igen.

För två veckor sedan avlade jag ett betydligt större löfte,

Jag, som alltid vill knäcka & förnedra mig själv,
lovade att jag aldrig mer skulle utsätta mig själv för något liknande.

Nu har jag hunnit med att vara ute en rad gånger sedan dess. & jag är inte nykterist.

Men jag har sedan den dagen inte svikit mitt löfte, varken till mig själv eller till mina vänner.

Jag var rent utsagt livrädd för hur fyra dagar på Pride skulle gå. Fyra utekvällar i rad.

Men det gick utan problem. Och det är som Richard sa igår, ett stort framsteg.

På lördag är det dags igen.

Det är första gången jag ska gå ut med Niina & Mini sedan den där kvällen på Harrys.

Sedan den där morgonen då Niina sa det jag verkligen behövde få höra.

I vanliga fall skulle jag kunna svika mig själv utan några större problem,

men jag kommer inte svika mina vänner.

I nuläget skulle jag heller aldrig göra så mot mig själv.

För jag förtjänar bättre.

Jag vill inte vara hon den där som alltid är fullast.
Jag vill inte vara hon den där som aldrig vet vad som har hänt.
Jag vill inte vara hon den där som vill förnedra sig själv.
& även fast det är en lååång resa kvar,
det är klart det kommer finnas kvällar jag kommer vara karatepackad
& antagligen inte minnas speciellt mycket.
Men och nu menar jag verkligen men,
jag tänker aldrig mer använda alkohol som en självdestruktiv handling.
Aldrig någonsin.

Ni kanske fortfarande inte tror mig.

Men alkohol är verkligen det värsta jag vet.